Under 2010 minskade koldioxidutsläppen från nya bilar mer än någonsin. Men trots det ökar den totala mängden utsläpp från vägtrafiken. Orsaken är den ökade trafikmängden. Detta meddelande från Trafikverket i februari borde ha lett till en våldsam trafikpolitisk debatt. Istället bemöttes det med öronbedövande politisk tystnad. Beteendet är väl inövat. Rapporten bekräftar nämligen bara än en gång vad trafik- och miljöforskare länge hävdat och som myndigheter, från EU:s miljöbyrå till Trafikverket och Naturvårdsverket, försökt banka in: ska klimatmålen uppnås måste transporterna minska, inte minst de som sker på vägarna. Denna kunskap har inte fått några politiska konsekvenser. Tvärtom fortsätter städer och vägar att planeras för ökande trafik med det föga förvånande resultatet att trafiken ökar i en självförstärkande spiral. Ett ideal för transportindustrin men katastrofalt för samhälle och klimat.

Även industrins just in time-produktion, med lager rullande på väg, och den internationella låglöneekonomis irrationella produktionskedjor driver på transporterna, allt gjort möjligt genom en ekonomi dopad med billig olja.
Trots allt tal om ”gröna” bilar har varje minskning av bilarnas bränsleåtgång ätits upp av ökad vägtrafik. I Sverige, i Europa och i världen. Nyss var biobränslen räddningen, i dag är det elbilen. I en hungrande värld har biobränslena kommit i berättigat vanrykte och även om elmotorer är effektiva är också de en återvändsgränd; el är ingen en energikälla utan måste framställas. I dag produceras 2/3 av världens el av fossila bränslen. Samtidigt som bilindustrin, ofta med statligt stöd, plöjer ner ofantliga resurser på elbilarnas problem hamnar en allt mindre del av transporterna på de sedan länge etablerade, eldrivna transportmedlen: tåg och annan rälstrafik.

Detta kommer inte att kunna fortsätta och när förhoppningarna om tekniska underkurer frontalkrockar med verkligheten blir konsekvenserna dramatiska för den bilindustri som i ett sekel har byggt på en ständigt ökande bilism. Samtidigt ligger den internationella bilindustrin hela tiden på gränsen till överproduktion och genomgår en omstrukturering som hotar arbetstillfällen jorden runt, inte minst i Sverige.
Denna dubbla kris behöver dock inte betyda slutet för bilindustrin – om den bara slutar göra bilar. Det bilindustriella komplexet är med sin flexibilitet och inriktning på massproduktioner som klippt och skuren för att ta täten i en klimatomställning. Inte minst är vi som arbetar där vana vid ständiga omställningar till nya produkter. Lämpliga produkter finns i form av utrustning för förnybar energi och spårburen kollektivtrafik, vindkraft, solenergi, spårvagnar, tåg och så vidare. Allt detta behöver tillverkas snabbt och i massiv skala för att möta klimathoten.

Men att ställa om bilindustrin och samhället är inte en fråga om teknik utan möter hårt motstånd från fossilsamhällets mäktiga stöttepelare, inte minst bilindustrin och dess lobbygrupper. Nödvändiga beslut och åtgärder måste därför drivas fram av sociala krafter, starka nog att utmana de ekonomiska makthavarna. När de styrande visat sig oförmögna att lösa de allt mer akuta klimatfrågorna kan vi, det bilindustriella komplexets arbetare och tjänstemän, bli en viktig del i denna kraft. Vi har inte bara de tekniska och praktiska kunskaperna som krävs för att ställa om produktionen. I motsats till dagens industri och dess ensidiga vinstkrav har vi ett gemensamt egenintresse av omställning, både för att försvara jobb och arbetsvillkor och för att rädda världen åt oss själva och våra efterkommande. Många gånger har vi som arbetar i miljöskadlig industri tagits som gisslan av företagen och låtit oss utnyttjas mot miljöargumenten för att ”rädda jobben”, inte minst inom bilindustrin. Men att krampaktigt klamra oss fast vid massbilismens ohållbara transportsystem är inte att försvara jobben, det är istället en undergångslinje.

Vi som arbetar i bilindustrin kan givetvis inte göra detta ensamma, både klimatet och transporterna är samhällsfrågor och bilindustrin bör ses som den samhällstillgång den är istället för som vinstmaskin för olika kapitalgrupper. Men om vi tillsammans med andra folkrörelser utmanar de nuvarande ägarna på frågan om produktionens inriktning och innehåll kan vi bli en drivkraft för omställning. Och säkra våra jobb på lång sikt.