Sverige skickar Jas-plan för spaning och skydd men den borgerliga alliansen, med EU-minister Birgitta Ohlsson i spetsen, ville ha ett ännu generösare mandat, bland annat borde Jas 39 Gripen få bomba Gaddafi-mål på marken. Kriget som ett tevespel, som något fjärran. Ett nödvändigt ont. Tydligare blir inte det så kallade militär-industriella komplexet i realpolitikens händer. Den järntriangel bestående av marknaden, militären och politikens korridorer som tillsammans formar en mäktig och skoningslös allians.

Vägen för Jas 39 Gripen som “gökungen i försvarets bo” till en av svensk vapenexports skinande svanar har varit krokig, men kompromisslös. Jas-projektet växte fram ur ett kohandlande politiskt läge i början av 1980-talet. Tanken med projektet var att främja svensk alliansfrihet och säkra jobbtillfällen på hemmaplan. Men i praktiken blev det något annat, för fredsaktivister den moderna skammen i svensk historia, för försvarspolitiker (ofta är de i dag folkpartister) är Jas-projektet symbolen för Sveriges spända muskler.

Jas-projektet drevs under 80-talet fram med löften om fasta prisofferter men kostnader skenade iväg i samband med misslyckade flygningar, krascher framför tevekameror och den spektakulära och huvudlösa uppvisningsflygningen över Stockholms innerstad under vattenfestivalen 1993. Då 200 000 åskådare bevittnade planets krasch över Långholmen. Mirakulöst dog ingen, men skandaler och skenande priser till trots pressades Jas-projektet likväl fram och kritiker insåg vad som höll på att hända. Jas 39 Gripen var aldrig ämnad åt alliansfrihet och Sveriges försvar, den var ämnad åt export till har det visat sig främst länder i tredje världen.

Vad som inte sagts om Jas-projektet är troligen inte värt att säga. Svart på vitt kan styrkas att det rör sig om ett projekt och en mentalitet kryddad med mutor (vem minns inte Uppdrag gransknings avslöjanden?), maktspel (interna röster varnade för att låta Jas 39 Gripen flyga över 200 000 vattenfestivalsbesökare) och dolda politiska agendor. Den globala vapenindustrin är beroende av sina försvarsministeriers bistånd, lovord och anslag, och där är Saab och Jas-projektet knappast något vackert undantag.

Det är inte ett demokratiskt plan som strävar efter fred och frihet i Libyen. Det är en pikant påminnelse om den svenska försvarsindustrins egentliga kärna export. Det må i ord och debatter vara Libyens väl och ve som ligger försvarsmakten närmast om hjärtat, men inte skulle väl Saab avböja eventuella bud i kölvattnet av insatserna mitt framför världspressens fotolinser?

För svensk vapenexport är Libyen ett drömläge. För svensk utrikespolitik är det ett avgörande vägskäl. Svensk neutralitet är, om nu någon trott något annat, ett minne blott. Och Sverige en demokratisk aspekt fattigare.