Malmö Fria skriver den 25:e februari en artikel med titeln ”Vad gör bankerna med våra pengar?” som handlar om våra banker och vårt penningsystem. Det är glädjande att tidningen tar upp detta intressanta ämne. Vad som är mindre bra är att artikeln är en aning missvisande. Tyvärr misslyckas den med att ge ett svar på frågan ”hur skapas pengar?”. Detta är en grundläggande fråga som inte får något bra svar i artikeln. Till exempel står nationalekonomen Hansson oemotsagd när han säger ”De (bankerna, min. anm.) tar emot insättningar och slussar vidare till dem som vill låna.” Detta är, om inte felaktigt, så ger det i alla fall inte en heltäckande bild. 

Vår typ av penningsystem är helt och hållet baserat på skulder, löften om att betala med mynt och sedlar om någon begär det. Hemligheten bakom skapandet av nya ”pengar” som inte är allmänt känd, och som inte framgår i artikeln, är att alla pengar som cirkulerar i ekonomin skapas av just banker när dessa utfärdar nya lån. Det är visserligen sant att banker har inlåning från allmänheten, för att deras balansräkning ska vara just i balans, och för att de ska leva upp till gällande reservkrav. ”Pengar på banken” är inget annat än en skuld från banken till kontoinnehavaren. När en låntagare tar ett nytt lån så kommer just dessa pengarna inte från någon annan, utan banken skapar de nya pengarna ur tomma intet, och den totala mängden pengar i samhället ökar. En banktjänsteman knappar in lånebeloppet på låntagarens konto, i utbyte mot att låntagaren försätter sig i skuld till banken, och lovar återbetala skulden med ränta. På samma sätt försvinner pengar när skulder amorteras ner; pengar kvittas mot skulder och försvinner. Men skulder till banker ska alltid återbetalas med ränta, varför någon annan (stat, allmänhet, näringsliv) måste ta ett nytt lån, så att det skapas nya pengar så att räntor kan betalas för existerande skulder. Problemet är att detta arrangemang kräver ständigt ökande skuldsättnig och penningmängd, och samtidigt ständig tillväxt i den reala ekonomin. Konflikten här ligger i att jordklotet är ändligt och det växer inte. Ständig tillväxt är omöjligt på en ändlig planet.

Banker skapar alltså de pengar de lånar ut, så att säga ur tomma intet, i utbyte mot skuldsättning och på denna skuldsättning tjänar de pengar i form av ränta. Det är först när en låntagare spenderar sina nyskapade pengar som det kan uppstå ett behov från bankens sida att låna in dem igen, typiskt från den bank som tar emot de spenderade pengarna, eller från någon annan, för att återställa balansräkningen. Räntan som banken tjänar in däremot, dessa pengar finns kvar. De blir bankens egna pengar, nya bankreserver som förstärker bankens kapitaltäckning, och möjliggör för banken att expandera sin utlåning ytterligare. Varje krona i räntevinst som banken tjänar kan typiskt expanderas till cirka 20 kronor i form av nya krediter, enligt gällande kapitaltäckningskrav (Basel II). Våra pengar hos banken är alltså bara backat till typiskt några enstaka procent av ”riktiga pengar” i valvet. Resten är backat mot andras skulder, som måste återbetalas med ränta. Och pengarna som ska gå till framtida räntebetalningar finns inte i dag. De kan bara komma från nya lån, som också de måste återbetalas med ränta. Det penningsystem som vi gjort oss beroende av kan liknas vid ett pyramidspel som alltid måste växa för att inte kollapsa. ”Alla” på den övre halvan av pyramiden är beroende av att nya lånekunder ständigt tillkommer, och att existerande låntagare ökar sin skuldsättning, så att penningskapandet hålls i gång och räntor kan betalas på existerande skulder. Undet det senaste decenniet har hushållens skuldsättning ökat med i storleksordningen 7–10 procent per år, samtidigt som löner och BNP ökat med någon enstaka procentenhet. En utveckling som i längden är ohållbar. Vad som kan hända när pyramidspelet slutar växa, för att människor inte längre vill eller kan låna mer, kan vi se till exempel i Island eller Irland. 

Hushållens ökande skuldsättning har kommit att bli motorn i kreditexpansionen, och det är detta som håller i gång ekonomin. Den borgerliga alliansen dunkar sig själv i ryggen för att det går bra för Sverige tack vare vår konkurrenskraftiga exportindustri, men det är bara halva sanningen. Den andra halvan är att vår bostadsbubbla ännu är intakt, och att hushållen fortsätter låna och spendera.

Det finns goda skäl att ifrågasätta om fortsatt tillväxt är möjligt, eller om det är önskvärt. Inte minst på grund av jordklotets ändlighet: jordens resurser räcker inte. Oljeutvinningen ligger nu nära sitt absoluta maximum, och väntas inom kanske 5–10 år börja sjunka. Utöver resursproblematiken, så finns en rad miljöproblem förknippade med fortsatt tillväxt: klimatförändringar, havsförsurning, skogsskövling, utfiskning, jord-förstörelse och så vidare. Lösningarna på dessa problem står i konflikt med hur vi har valt att konstruera vårt penningsystem som alltså förutsätter fortsatt exponentiell tillväxt. Annorlunda penningsystem finns och fungerar, och vi kan själva välja hur vi vill designa penningsystemet så att det är bättre anpassat till jordens förutsättningar och människors värderingar. Vårt nuvarande penningsystem är en grundpelare för statens makt och en rad andra maktstrukturer. Som det politiska och ekonomiska etablissemanget ser ut och fungerar i dag, så verkar det bli en allvarlig finanskris, snarare än pro-aktiva politiska beslut om förändringar, som kommer att framtvinga en förändring.

Mats Lindqvist • Ingenjör och styrelseledamot i ASPO Sverige, Assocoation for the Study of Peak Oil Lund

Artikelförfattaren svarar:

Tack för din debattartikel. Min artikel, som fick rubriken ”Vad gör bankerna med våra pengar?” utgick från att skildra ”Besök en bank-aktionerna”. Det stämmer att vi inte besvarade de större frågor som du efterfrågar. Frågan till nationalekonomen Pontus Hansson om vad banker kan och bör vara, ställdes mot bakgrund av att det finns olika slags banker och flera av aktivisterna tillhörde en medlemsbank.

Gabriel Stille