En rörelse som sätter miljön i fokus kan inte prioritera bort jämställdhet som en bifråga. Tvärtom är den en förutsättning för att ett grönt och hållbart samhälle ska kunna förverkligas. En av våra största författarinnor Elin Wägner såg tidigare än de flesta hur jämställdhet, fred och miljö hängde ihop. I sina böcker och debattartiklar propagerade hon för ekologisk hållbarhet, och visade på hur denna hörde samman med hur vi skötte våra mänskliga relationer. Mellan nationer, människor, djur och växter fordras ett samförstånd och en ömsesidig respekt för att fred, hållbarhet och jämställdhet ska vara varaktigt möjlig, menade hon.

Idag är det i hennes tecken vi vill föra politiken vidare. Ett grönt, hållbart samhällsbygge vilar på fria, trygga människor som inte är underställda skadliga maktstrukturer och orättvisa system. Människor som oavsett kön, ålder, sexualitet, funktionsduglighet, trosuppfattning eller etnisk tillhörighet kan förverkliga sin fulla potential utan att trampa eller trampas på av andra.

Sverige har kommit längre än många andra länder i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, och i retoriken tycks det ibland på många som om kampen redan vore vunnen. Att vi enligt World economic forum är världens mest jämställda land bör dock snarare ses som en uppmaning att stärka det internationellt arbetet, än som ett bevis på att Sverige nått sina mål.

Det är riskfritt att säga sig vara för jämställdhet men desto mer riskfyllt att bedriva jämställdhetspolitik. En grön ideologi kan däremot aldrig kompromissa om den feministiska grundsyn som krävs för att ett hållbart Sverige ska kunna växa fram, fritt från den könsmaktordning som vi sett varit skadlig för både människor och miljö. Inom ramen för en sådan politik urskiljer vi två exempel där Sverige kan bli betydligt bättre.

I det hållbara kunskapssamhället förväntar vi oss att människor oavsett livssituation ska kunna ha möjlighet att studera under trygga förhållanden. I färska rapporter ser vi att framför allt ensamstående mödrar har det tufft både psykiskt och ekonomiskt med en levnadsstandard ofta under existensminimum. Här krävs politiska initiativ för att ytterligare stärka studenternas ekonomi, förbättra studenthälsan och erbjuda särskild hjälp för ensamstående föräldrar som vill studera. Också i de högre studierna och forskningen ser vi att villkoren inte är de samma för kvinnor som för män. Höstens rapporter om att 9 av 10 statliga forskningskronor till så kallat excellenta forskningsmiljöer gått till män, och att toppkvalificerade kvinnor ofta sållats bort i ansökningsprocesserna tyder på strukturella brister som inte kan bortförklaras med bristande kompetens eller personliga kvalifikationer. Här krävs ett helhetsgrepp för att utmana och luckra upp de manligt dominerade forskarkulturerna.

En grön arbetsmarknadspolitik förutsätter att vi skapar trygga och hållbara jobb som inte bränner ut människor på ett sätt som idag. Dagens hälsotal exemplifierar de strukturella bristerna i våra system där kvinnor är mer sjukskrivna än män – än mer bland de långtidssjukskrivna. Inom exempelvis omsorgen finner vi många deltidsarbetande kvinnor med dålig lön som inte ger ekonomisk självständighet och dålig pension. Orimliga arbetstider i kombination med att ansvaret för hushållet fortfarande ofta ligger hos kvinnan leder också till att många blir sjuka. Här kan en 35-timmarsvecka och förlängd föräldraförsäkring vara väl investerade steg i att skapa ett friskare och mer jämställt Sverige.

När vi nu firat 100-årsjubileet av den internationella kvinnodagen, ska vi hålla i minnet de många segrar som våra kvinnliga förebilder vunnit, men som aldrig är oss garanterade utan fortsatt kamp för jämställdhet – årets övriga dagar. Liksom Wägner för över hundra år sedan menade, tror vi att jämställdheten är en fundamental förutsättning för att ett bärkraftigt, fredligt och hållbart samhälle ska kunna vara möjligt att bygga gemensamt.