Beviset för Socialdemokratins död återfinns – märkligt nog – bland annat i den omåttligt populära teveserien Solsidan. I Solsidan står de nya moderaternas samhällsbygge i centrum. Moderata värderingar, moderat människosyn, moderata mål för livet.

Solsidan som kulturfenomen, serie och politiskt krimskrams har stötts och blötts på bloggar, i kulturdelar och i radiostudior. Frågan är ändå vad som visar på en ny mentalitet, eller snarare varifrån vi gräver upp vår ”moderna” identitet? Enligt Solsidans enkelspåriga karaktärer ur titlar, prylar, adresslappar, rearuscher och ytligt umgänge. Ur ett MR-perspektiv är det nya Sverige, om det nu är det som Solsidan reflekterar, inget föredöme: barn är accessoarer, att hunsa runt och negligera, medmänskligheten är överlag frånvarande, hyreshus är förskräckliga och vandrarhem smutsiga. Alla är varandras konkurrenter.

Vad slåss de om? Kanske vet de inte det själva, och kanske finns nyckeln till myten om det moderata Sveriges rikedomar där. I lögnen om att moder jord, villalängorna, marknaden och vårt anseende inte kan delas med andra, den starke individens överlevnad.

Den som dyker lite djupare i saken kanske även finner kornet till Socialdemokraternas misslyckade integration i verkligheten. I en svartvit värld, framvuxen under sossarnas styre, finns ingen plats för någon gyllene mellanväg. Solsidan är nog ändå inte rakt igenom en spegelbild av det moderata Sverige, däremot är risken stor att Sverige allt mer närmar sig Solsidan. Där seriens karikatyrer av något som en gång varit levande människor blir omedvetna stilister, eller, än värre, förebilder. I vår egen tillvaro börjar vi leta reda på en egen Ove Sundberg att avsky, ignorera och skratta åt.

I grunden har förmodligen inte så mycket förändrats sedan åttiotalet som romantiker vill göra gällande. Skillnaden, den påhittade, återfinns i materialismens och konsumismens spår. De värderingar som breder ut sig och går på export till tredje världen är sprungna ur våra vardagsrum, oansvarigt formade i ett skede då en mätt medelklass bestämde sig för att deras tillvaro var hotad (främst av skatter och invandrare).

Intelligenta politiker utnyttjade denna framväxande cynism och individualism, en ideologi beroende av att mycket vill ha mer, och gjort det till det normala tillståndet i svensk inrikespolitik.

Har klassystemet inte alltid präglat Sverige? På ytan har Sverige alltid varit ett pyramidspel där smulorna uppifrån har fallit ner i majoritetens gränder. Men det dåliga samvetet, den självklara solidariteten fanns ändå där. Det fanns en övertygelse om rätt och riktigt, om att lidande och utsugning inte är det normala tillståndet.

I dag är lidande en förutsättning för Mickans shoppingrundor och Freddes infallsköp av automatiska gräsklippare och badtunnor som blivit kvar omonterade i garaget.

Paradigmskiftet som Fredrik Reinfeldts projekt sjösatt, och som Solsidan är ett humoristiskt uttryck för, består av en helomvändning där pyramiden har vänts överända och de högst upp har hamnat längst ner. Det vill säga i den politiska retoriken, en omvänd klassretorik som i praktiken mynnat ut i en ideologisk blackout och ett nyliberalt momentum.

Hur förklarar man annars en realpolitik där de redan sämst ställda får betala de redan rikas förmåner och svällda bukar?