Mystiken i Sibirien följdes av atombomber över två japanska städer, utsläppen i Tjernobyl, tsunamin över Sydostasien, jordbävningar i Chile och Haiti, och olja i Mexikanska golfen. Allehanda nedslag har format brytningspunkter i det mänskliga psyket. Katastrofer äger rum med kortare intervaller, tycks det. Eller är det människans ökade population som ställer oss i vägen för varje ekologisk eruption?

Kärnkraftolyckan i Japan ställer allt på sin spets. Var och en kan välja att se det som en möjlighet till bokslut och

radikala reformer eller som ännu en i raden av förbannelser för en mänsklighet som gjort katastrofen till ett naturligt tillstånd i vardagen.

Det är inte läge att greppa tag om biblar och köpa enkelbiljetter (för oss EU-medborgare första klass, givetvis) till himlen. Men klart är att vi ställts inför ett tydligt vägval. Varningstecknen har varit många och desto fler chanser har redan försummats. ”Vilket är alternativet?” frågar sig FP-ledaren och kärnkraftförespråkaren Jan Björklund i Aktuellt (16/3). Om Björklund inte har förmågan att tänka bortom ekonomiska och storpolitiska ramar torde han inte vara lämplig för stora portioner ansvar. Eller är orden blott ett medvetet retoriskt spel? Hursom är båda lika illa – den senare ytterst cynisk – men hans svar på frågan om kärnkraften bör avvecklas globalt gör det svårt för många att sova om nätterna.

Den som ifrågasätter den moderna människans ohållbara leverne med två bilar, outtröttliga konsumtion och nyliberala världsbild kallas inte frisk. Men däri tycks likväl människans förbannelse vila och frodas, i takt med den globala marknaden snart intar månen med sina drömmar om storskalig gruvdrift. En förbannelse som håller eftertanken i schack och möjligheterna till förändringar på avstånd.

Den segervissa, upplysta människans lista över misstag kan göras oändlig men summeras i form av en rad följder som är aktuella i dag: atombomberna i Japan följdes upp av storskalig kärnkraft, vilken tack vare lyckosam lobbying innan katastrofen i norra Japan inte ens var en aktuell politisk fråga, än mindre underlag för utmanande idédebatt. Den förändrade ekologins konsekvenser i det långa loppet har i årtionden klassats som katastrofala och ödesdigra, ändå skövlas världens regnskogar alltjämt. Jordens förmåga att producera syre minskar och samtidigt fortsätter industrierna som följer i skövlingens spår att förgifta floder, skogar, djurs och människors hem.

Det återstår att se om det blödande kärnkraftverket i Japan kommer att knuffa den moderna människan och hennes samhällsbyggen i en annan riktning. Om inte kanske vi motsätter oss en viktig punkt i vad som förefaller vara livets spelregler: att lära av våra egna misstag. Alltför få tror på den nuvarande liberala slutproduktens löften om hållbart leverne. Å andra sidan går vi under med en stor reaskylt framför stupet. Den liberala marknaden, det vill säga kapitalismen, har inte utraderat orättvisor i fråga om politiskt inflytande, socialt välbefinnande och ekonomisk demokrati. Istället har det motsatta blivit norm, ojämlikheten blir alltfler samhällens motor. Är det verkligen den ”demokratin” vi strävat efter?