Scenen är tänkt att utspela sig på en skoltoalett i Blackeberg i Bromma utanför Stockholm, men i just det här ögonblicket befinner vi oss på Uppsala Stadsteater där John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in har blivit teaterpjäs. En pjäs som handlar om utanförskap, om att känna sig ensam och att vilja bli älskad – och om att göra sina egna val.

Regissören Jakob Hultcrantz Hansson var övertygad om att det redan fanns ett manus för teater av den välkända boken, som även har filmatiserats. Då det inte fanns något färdigt, såg han till att själv ta fram ett manus.

– John Ajvide Lindqvist är väldigt generös på det sättet, han tycker att det är roligt att det finns människor som vill ta hans arbete med boken vidare, säger han.

Men med friheten att sätta upp pjäsen följde också ett ansvar, nämligen att lösa gåtan som författaren har gömt i texten. Jakob Hultcrantz Hansson var även tvungen att välja bort vissa berättelser.

– Jag valde ganska tidigt bort det alkoholiserade gänget på Kina-krogen. Det kändes sorgligt, men de fick inte plats, berättar han.

Istället valde han att koncentrera sig på myten.

– Lindqvist sätter in ett mytologiskt väsen i vårt samhälle. En vampyr som är dömd till evig utanförskap, det är många som känner igen sig i det. Mobbing leder också till utanförskap – och om det inte finns någon väg tillbaka in i samhället blir det farligt, då har individen ingenting att förlora. Och då kan det hända att någon spränger sig själv i luften på en gågata i centrala Stockholm, säger han.

Den mobbade Oskar sitter själv på den gråa gården i mörkret. Han har en kökskniv med sig som han bär i ett improviserat hölje av papper i sin byxficka och låtsas konfrontera Vällingby-mördaren som har satt skräck i förorten. Den lille rädde pojken som både blödde näsblod och kissade på sig när mobbarna var på honom är nu den som bestämmer.

Under ett blått ljus står plötsligt Eli, barfota och klädd i endast ett nattlinne. Eli visar sin nyfikenhet över ett barn som är ute själv fastän det är mörkt och Oskar sin skräckblandade förtjusning över detta väsen som inte liknar något han har sett förut.

– Hon är skrämmande och vacker, Oskar får en möjlighet att möta någon som inte är ett direkt hot mot honom, säger Elisabeth Wernersjö som spelar den 12-årige Oskar.

– Eli ser ett ensamt barn på natten, hon är också nyfiken och det blir ett väldigt rakt första möte, säger Bahar Pars som spelar vampyren Eli.

Båda skådespelarna har haft lätt att hitta in i sina roller, dels för att karaktärerna är så väl beskrivna i Lindqvists bok och dels för att det mesta föll på plats i samspelet med varandra.

– Jag tror att alla känner igen känslan att vilja passa in. Både Oskar och Eli står helt utanför tills de hittar varandra, säger Elisabeth Wernersjö.

– Eli finns inom mig. Hon är så snäll och ser människor för vad de är, hon räddar till och med Håkan som är en pedofil, säger Bahar Pars.

Mötet mellan Oskar och Eli växer till kärlek och Oskar genomgår en otrolig förändring från en rädd och ensam kille till någon som är stark och älskad.

– Deras kärlek tar över och rätar ut alla frågetecken till utropstecken, säger Elisabeth Wernersjö.

Rädslan är också den känsla som regissören Jakob Hultcrantz Hansson har använt sig av i sitt arbete att omvandla boken till teatermanus.

– Det spännande och skrämmande öppnar kanalen för andra känslor. Jag vill gripa tag i publiken och beröra. Rädsla, sorg, glädje och ilska är våra grundkänslor och jag vill att det blir fart i alla dem under föreställningen, säger han.

Scenen i källaren på Uppsala Stadsteater är relativt liten och bidrar till närheten mellan skådespelare och publik. Här går det inte att lägga ifrån sig boken eller att pausa filmen. Scenografin, som består av olika betongelement, grus och döda rötter som växer på väggar och byggnader bidrar ytterligare till stämningen. Skräckkonsulenten Rikard Lekander har varit inblandad i produktionen.

– Det svåra med skräck på teater är att det lätt kan slå över till det komiska, säger ljussättaren Jonas Nyström.

Han menar att Låt den rätte komma in är en ganska svår produktion just för att lokalen är så liten och publiken sitter mitt i händelsernas centrum. Balansgången att använda lagom mycket ljud- och ljuseffekter blir då ännu knepigare och det går inte att gripa efter standardlösningar. Istället har han bland annat rotat efter inspiration i förrådet.

– Titta på den där röda lampan. Den hittade jag, en riktig vampyrlampa från 40-talet.