Sedan några år tillbaka har jag kallat mig anarkist. Då ordet anarkism för många är synonymt med kaos, våld och oordning, skapar det inte sällan antingen förvirring (följd av tystnad eller irritation) eller väcker nyfikenheten att själv identifiera sig på detta sätt. Min erfarenhet är dock att användandet av a-ordet lett till många intressanta samtal om livets väsentligheter. För mig har detta också varit ett sätt att placera mig själv i en specifik historisk tradition och göra motstånd mot individualism och atomisering genom att erkänna mig själv som en del av en pågående kamp och ett samtal som inte är nytt.

Jag har samtidigt upplevt att många frihetliga drar sig för att kalla sig anarkister. Som post (eller sen)-moderna är vi ju alltid osäkra, och gärna ironiska, och därmed ganska ovilliga att kategorisera oss själva eftersom detta gör oss sårbara och öppna för kritik och missförstånd.

Ändå tror jag att det finns mycket att vinna med en tydligare anarkism. Jag vill här peka på fyra områden där jag tror att detta skulle behövas:

Direkt aktion istället för parlamentarism. Kämpar vi för anarki är det förr eller senare nödvändigt att bryta med den representativa demokratin, och istället axla ansvaret för att själva utan representanter verka för frihet och rättvisa. Men då demokratin är en så viktig aspekt av den västerländska religionen sitter detta långt inne. Även anarkister är inte sällan benägna att aktivt bära upp den rådande ordningen, inte bara genom att rösta (”på det minst dåliga”), utan även genom att sätta alltför mycket tilltro till parlamentariska reformer. Då anpassar man också sina arbetsformer till det som anses politiskt korrekt, och ser inte sällan bestämd direkt aktion som ett hot. Vårt hopp som anarkister borde istället ligga i att bygga alternativen till den rådande ordningen och samtidigt arbeta för ett uthålligt och seriöst direkt motstånd.

Mindre hemlighetsmakeri. I inte så få frihetliga och radikala sammanhang tycks man ha en vurm för det hemliga. Kanske är det för att man vill känna sig viktig, som om staten och kapitalet upplevde oss som ett oerhört hot. Kanske är det för att man är genuint rädd för bestraffningar. Troligen är det väl en kombination av detta och annat. Och givetvis behöver vi ibland verka i skydd av mörker och anonymitet. Men ett utbrett hemlighetsmakeri öppnar i värsta fall upp för samma sociala mekanismer av elitism och instängdhet som finns i vissa religiösa och politiska sekter med hemliga inre läror och praktiker.

Här tror jag att vi som anarkister har något av lära av den tidiga Jesus-rörelsen som för två tusen år sedan ofta talade om ”korsets väg”. Korset var det avrättningsredskap som imperiet reserverade för påstådda upprorsmakare och samhällsomstörtare. Att bli döpt som kristen var att öppet bryta med den rådande ordningen, och den som sa sig vilja följa Jesus förväntades ”bära sitt kors”, det vill säga vara medveten och beredd på den överhängande risken för straff som Jesus-rörelsens alternativa sätt att leva innebar. Den som inte var beredd att ”bära sitt kors” avråddes från att bli lärling.

På samma sätt borde anarkister som inte kan se cellen, omgivningens kritik och ett liv på existensminimum i vitögat kanske satsa på något annat.

Icke-våld. Jag tycker att det ligger mycket i delar av den kritik som har riktats mot icke-vålds-rörelsen av Peter Gelderloos, Derrick Jensen och andra. Men ändå tror jag att en tydlig anarkism behöver vara icke-våldslig. (Givetvis är det inte våld att förstöra egendom.) Våld- och vapenmakt tillhör systemets hjärta och är i mycket den bas som förtryck och ojämlikhet kan byggas på. Att tro att vi då kan uppnå ett liv utan härskare (an arché) genom vapenmakt känns missriktat, inte minst med tanke på att anarkister ofta har velat hålla ihop mål och medel. Vi behöver stå för ett alternativ som verkligen uppfattas som ett alternativ. Vapen och bomber fördunklar detta alternativbyggande, och förändrar oss också som människor och gemenskaper i en potentiellt våldsammare riktning.

Visa vägen. Sedan civilisationens gryning har människan uppträtt i rollen som härskare och slav. Att bryta med detta kommer att bli en lång vandring. Därför behöver vi också en medvetenhet om att förtryckartendenserna finns i våra egna hjärtan. Ska vi röra oss mot anarki så behöver vi visa vägen genom att själva lära oss att upptäcka och motverka vår egen längtan efter maktkoncentration och maktpositioner, och istället sträva efter att bli varandras betjänter. Fienden finns också inom oss själva.

Så ge oss en tydligare anarkism. Vad har vi att förlora? Stat, kapital och industrialism? Förtryck och förintelse? Vår apati? Vår känsla av säkerhet, trygghet och i värsta fall våra egna liv? Troligen allt detta, och mer därtill.