Varför fortsätter Brechts verk att vara så populära? Otaliga analyser och försök till förklaringar har genom åren gjorts av såväl höga akademiker som amatörteatergrupper. De flesta är dock eniga i att det har att göra med den samhällssyn som präglar hans verk. Särskilt tydlig är den kanske i Tolvskillingsoperan. Den på alla sätt osympatiska och egoistiska tjuven Mackie Kniven går fri medan han gladeligen och utan samvetskval utnyttjar andra människor för sin egen vinnings, eller bara nöjes, skull.

Brecht var övertygad marxist och under 1930-talet tvingades han fly från Nazityskland och bodde periodvis i olika länder, bland annat i Sverige. Det var dock innan nazisternas maktövertagande han omarbetade John Gays 1700-talspjäs Tiggaroperan till Tolvskillingsoperan. Den utspelas i samhällets bottenskikt och Brecht bevarade det skitiga och desillusionerade i den, och släppte in den lätta ironin samtidigt som han skärpte tonen.

Vad Brecht visar är hur girighet kan fortgå och egoister klara sig med de rätta kontakterna. Det finns en varm omsorg om de svaga i samhället tillsammans med en vilja att väcka lusten till förändring och det framgår när han visar vad som händer när massan håller tyst och accepterar. Det är en dystopisk syn, men samtidigt skildrar den verkligheten, som den var då och på sätt och vis även nu.

Mackie Kniven släpps fri för att kunna fortsätta utnyttja andra. Och livet går vidare eftersom vi tillåter det. På ett lite sarkastiskt sätt var Brecht en skarp samhällskritiker och använde teatern som en kanal. Men går hans kritik att applicera på samhället vi lever i nu? Kan publiken som ser Brecht idag bli omruskad och börja fundera på solidaritetsbegreppet? Det kan onekligen behövas i en tid där klyftorna mellan samhällsklasserna ökar liksom barnfattigdomen, och allt fler låter en skattesänkning som genererar ett par hundralappar till i månaden gå före ett fungerande välfärdssystem. Kan ett par timmars Brecht på scen väcka något hos publiken? Ingen hade blivit gladare än Brecht om en nutida uppsättning av hans verk får skygglappar på bekväma teaterbesökare att lossna.

Brecht var inte bara dramatiker utan också teaterteoretiker och i hans egen teatergrupp, Berliner Ensemble i Östberlin på 1950-talet, fick han fullt utlopp för sina idéer om teater och hur hans stycken skulle spelas, något han var starkt engagerad i. Han ansåg bland annat att teater ska tala till publikens intellekt och inte enbart till deras känslor, teater ska vara politisk och intelligent. Den ska få publiken att tänka själv och engagera sig , väcka en kämpaglöd hos dem. Han vände sig helt emot den skådespelarteknik som kallas ”method acting”. Istället menade han att skådespelet skulle vara just ett spel, uppenbart för både skådespelare och publik, och en skådespelare ska när som helst kunna träda ur sin roll för att understryka något.

Den välmående medelklassen klär upp sig och går på teater. Men gör teatern något med dem? Tänker de på innebörden eller applåderar de bara de duktiga aktörerna och den fina scenografin? Förstår de vad det är de har fått se och höra?