Tyvärr skapar det stora problem för dem som redan har tagit lån. Med stigande månadskostnader för bostadsrätten blir till slut boendet så dyrt att många tvingas sälja. Men den dyra bostaden är antagligen för dyr även för andra och därför kommer säljaren inte kunna få tillbaka de pengar som denne en gång köpte lägenheten för. Priserna kommer att sjunka. Prisbubblan spricker.

Vad är då problemet? Lite rea på bostadsmarknaden kan väl vara bra? Problemet på en social nivå är att folk riskerar att sättas i personlig konkurs om de har stora lån som de inte kan betala tillbaka. På en samhällsekonomisk nivå kan detta innebära en stor kris. De privata bankerna har i uppgift att ge krediter (pengar) åt dem som lyckas övertala banken att de kan betala tillbaka lånet. Genom säkerheter, så som bostadens uppmätta värde, fylls pengarna med ett verkligt värde. Om det då visar sig att bankerna har skapat pengar som inte motsvaras av något verkligt värde innebär det en stor förtroende kris för bankerna. De visar sig inkompetenta och risken är stor att spararna vill ha tillbaka sina pengar. På sikt kan bankerna riskera att gå i konkurs.

I den moderna, globaliserade ekonomin uppstår ständigt nya kriser. Att dessa kriser är en naturlig del av en ränte-styrd ekonomi kan man lätt inse genom ett enkelt räkneexempel: Tänk dig att tio personer lånar 100 kronor var. Totalt har då banken skapat 1 000 kronor. Dessa tio personer ska sedan betala tillbaka sina 100 kronor på tio år med 1 procents ränta per år. Var och en ska alltså betala tillbaka 110 kronor. Totalt ska dessa tio personer betala tillbaka 100 kronor mer (totalt 1 100 kronor) än vad banken från början har skapat. Det är en omöjlig ekvation. I längden kommer detta system att blåsa upp en bubbla som gör att somliga inte lyckas betala tillbaka, vilket gör att den ekonomiska bubblan spricker.

Den givna följdfrågan är ”varför har vi då en räntebaserad ekonomi?”. Enligt mig ligger det till viss del i en moralisk missuppfattning som säger att ”den som har arbetat och slitit och är snäll nog att låna ut sina pengar till någon annan förtjänar en belöning”. Men nu är ju verkligheten den att de allra flesta som arbetar och sliter och lyckas spara ihop lite pengar knappast får en ränta som ligger i närheten av den ränta vi tvingas betala. Istället är det bankerna och de som hade tur nog att födas i en rik familj med en ärvd förmögenhet som är de enda som tjänar på ränta. På så vis fungerar ränta i realiteten som en omfördelning till de allra rikaste få. Alltså inte särskilt moraliskt.

Inom flera religioner är ränta förbjudet. Vissa muslimer har tagit förbudet på allvar och startat så kallade islamska banker. I dessa banker äger långivarna delar i det som låntagarna köper. Om det går bra för låntagarna får långivarna del av vinsten. Men om det går dåligt delar de förlusten, vilket skiljer sig från räntan som ju är en garanterad vinst oberoende av hur det går får låntagarna. Detta skulle kunna vara en moralisk norm för hela banksektorn.

Som jag skrivit om tidigare tycker jag att det stora problemet ligger i att riksbanken låter skapa nya pengar genom att privata banker får ger ut mer lån än vad de har täckning för genom sparande. Om riksbanken istället skapade de nya pengarna själv, gav dessa till staten och slutade styra räntan menar många med mig att vi skulle se färre finanskriser. Så skulle stockholmarna kunna bo i sina bostadsrätter i lugn och ro, medans bankdirektörerna kunde sova bättre om nätterna. Det låter väl bra?