Det har gått lite spinn i rapporteringen om de folkliga resningarna i Mellanöstern. Men redaktionerna tycks i alla fall ha fått klartecken gällande rapporteringens vinkel. Stenen är kastad, på kort sikt vinner man allmänhetens respekt men i det längre måste besluten i dag sättas in i ett bredare perspektiv.

I Studio ett i samband med Gaddafis desperata tal inför en handfull militära vänner förra veckan gjorde man sig smått lustig över hans maner. Och när Seif al-Islam, Gaddafis son, visades upp i ett inslag i Rapport (28/2) var SVT:s presentation blott ”diktatorns son”. Saken må vara sann men medias roll är inte att cementera svartvita världsbilder, snarare nyansera dem. Men likväl är de tecken i tiden, ännu ett bevis på att informationssamhället levererar allt mindre information desto öppnare det påstås bli.

I takt med att sanktionerna mot Libyen hårdnar, internationella brottsdomstolar börjar få ihop ett åtal och att landets folkmajoritet reser sig mot det politiska eländet finns det ingen anledning för medier att sjunga med i kapplöpningen, hur berättigat det än må vara. De frågor som svenska medier bör besvara är varför intresset för Mellanöstern var relativt blekt innan upproren sparkade igång, varför analysen av de västerländska demokratiernas intressen bland dessa medelhavsstater varit tämligen frånvarande, på sin höjd enkelspåriga.

En realpolitisk händelse som kan agera exempel är den ickeexisterande rapporteringen kring EU:s fiskeavtal med Marocko. Det strider mot folkrätten och legitimerar ett förtryck och en ockupation. Avtalet visar oss att EU:s fagra ord om demokrati och mänskliga rättigheter beror på ifall något finns att vinna på det.

För EU kom omröstningen om ett förlängt fiskeavtal med Marocko dessutom vid helt rätt tidpunkt. Omvärldens blickar var (nu mer än vanligt) vända mot Marockos grannländer – fastän protester mot diktaturen även förekommit och slagits ner av armén i Marocko. Under pågående förhandlingar. Omröstningen kunde passera oberört förbi i notisform i den västerländska pressen.

Om Gaddafi faller och den politiska kartan ritas om eller inbördeskrig bryter ut återstår att se. Klart är att dörrar har öppnats i Mellanöstern som aldrig kommer stängas. I Marocko hjälper EU en förtryckarregim att hålla dörren till reformer stängd. Glappet mellan generationer, mellan unga i den globala byn och postkoloniala arméchefer kvar i ett romantiskt skimmer, är stort. De ser olika världar. Olika framtider. Det är förståeligt, men det är likväl inte västmediers uppgift att lägga orden i dessa unga generationers munnar.

”Det har gått inflation i intrycket om mänskliga rättigheter”, sa journalisten Björn Kumm i en radiointervju. Samtalet gällde Kuba och Fidel Castro, en annan diktaturfavorit bland västerländska medier. Orden är tankeväckande. Vilket är västvärldens ansvar i de förtryckande regimernas grepp över Mellanösterns folkmassor? Vågar vi se länken mellan historia och nutid, mellan orsak och verkan? Libyens framtid bör dess invånare få bestämma över själva. Däremot borde vi på bekvämt avstånd från revolutioner och eventuella måltavlor för Natoräder i alla fall se till att kräva hela bilden av ett lands förfall, möjlighet, ja, öppnade dörr mot framtiden.

Det är naturligt att skribenter drar paralleller mellan 1989 och 2011. Skeendena springer ur snarlika fenomen, ur ickefungerande politiska system som klämt fast människor i tristess, repression och längtan. Men där en mur utgjorde symbolen för förtryck har man i dagens Mellanöstern skapat en mur i form av uppretade folkmassor.

Det känns emellertid lite krystat att dra samma svartvita slutsats i dag som i november strax innan nittiotalet stod för dörren. Medier har inte gjort sin läxa, det är inte självklart att de unga i Mellanöstern eftersträvar en liberaldemokratisk samhällsmodell, ändå är det detta man utgår ifrån. Och om de skärmar sig från detta och inte heller eftersträvar den liberala demokratins slutprodukt – förkastar vi då dessa resningar som dumdristiga? Frågan är ett blankt bokblad. Och den bör främst riktas mot oss själva, vi som tror oss leva i den bästa av världar.