Berättelsen om Rastamouse som bekämpar brottslighet och älskar böljande rytmer tog fart i bokform 2005 och gick i början av året upp som teveserie i BBC. Historien om reggaebandet som löser problem genom ickevåld står i skarp kontrast till barnserierna som undertecknad njöt av som barn.

”Disneygenerationen” präglades av kalla krigets paranoida strömningar och de politiska budskapen kröp sig obehagligt inpå i en bisarr blandning av värdekonservatism och våld som problemlösning. Även serien om rastamusen är – som merparten av produktioner riktade mot barn – stereotyp. Vad som ändå är välkomnande är att rastamusens upprepade budskap om ”Love and Respect” visar hur långt ett förseglat Fort Europa kommit dessa varma ord. De ses som farliga för barn. Att inte lösa problem med reflexer utan med eftertanke utmanar ett helt samhälle byggt på hierarkier. Du ska underordna sig.

Var hörs rastamusens budskap? I den vita världens vardagsrum, till deras tevetittande barns lycka. Det är ett vackert BBC-producerat slag av bomull i den vita medelklassens magar. Rädslan för att introducera sina barn för ickevita värderingar och tankebanor har visat sig sorgligt tydlig i den brittiska debatten kring serien.

Vem tittar egentligen på den ostätande musen i färgglada kläder och virkade mössor? Det är ett barnprogram, lanserat som en serie som riktar fokus mot yngre generationer. Men frågan är om alla dessa YouTube-klipp, kulturkrönikor och tevedebatter om musen med – enligt våra liberala värderingar – lite för slapp inställning till tillvaron visar på att barnprogram i själva verket är en förklädnad för vuxnas verklighetsflykt. Vad skulle i så fall rastamusen säga oss? Måhända ingenting, kanske är det just det serien försöker förmedla, detsamma som osten blir i rastamusens mun – en flykt från en trist omvärld.

Intressant är att kika i backspegeln. Ibland, när etiska eftertankar och upprymda tevedebatter varit välkomna (som när SVT såg möjligheten att promota mobbningskulturen med Expedition: Robinson 1997), har de i stället avtagit, normaliserats och helt integrerats i vår tillvaro. Att idiotförklara en annan människa bakom ryggen är ”bra teve”. Det handlar om flyttade fronter. På många håll. Den svenska inrikespolitiken är både känslig och mottaglig för vindar utifrån. För tillfället är de bruna. Att peka ut problemrötter och hot efter etnicitet, religion eller adresser har ändrats i grunden, blivit mer accepterat. Kanske är nyfascismens språkrör här för att stanna?

Desto grumligare och mer odefinierbart tycks det vara inom kulturen. Här öppnar sig falluckor till höger och vänster utan att någon tydlig väg ut ur labyrinten går att spåra. Barnkultur, det vill säga det utbud som vuxenvärlden producerat för att pracka på unga individer, träder mer eller mindre fram som en frizon för förbjudna tankar. Hade en rastamus accepterats i ”det vanliga samhället”? Eller kanske än värre, hade en rastamus tillåtits utrymme och plats i en kulturproduktion som vänder sig till ”ickebarn”?

Klart är att barn accepterar rastamusen och hans vänner som de är. Befrielsen från frågor krävs för att programmet ska kunnas ses utan skygglappar, utan en fantasilös omvärlds krav på konsensus och ickepolitiska ställningstaganden. I Storbritannien är det förståeligt varför en rastamus med förkärlek för ost och som vräker ut repliker, tankar och sångrader på dialekt (patois) väcker känslor. Vilken är rastamusens hudfärg? I botten döljer sig fördomar och rasism gentemot karibiska minoriteter bosatta i England och framför allt London. ”De lever bara på bidrag, slappar sig genom tillvaron, är inte intresserade av att bidra till det större sammanhanget.” Någon som känner igen argumentationen från ett Sverige nära dig?

Vem kan inte låta bli att längta tills SVT får frågan om de tänker köpa in BBC-produktionen om rastamusen och hans vänner, förse serien med svenska röster och kabla ut den i Barnkanalen? Om inte – vilken skulle vara anledningen?