I slutet av januari träffades representanter för medlemsstaterna i Afrikanska unionen (AU) i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Afrikanska unionen hette fram tidigare Organisationen för afrikansk enighet och grundades 1964. I dag, snart fyrtio år senare, är AU en växande politisk aktör som växte fram under det progressiva sextiotalet, anförd av färgstarka ledare och politiska vindar i ryggen. Afrikanska unionen har genom åren visat prov på mod och enighet, däribland försvarar majoriteten av medlemsstaterna Västsaharas rätt till självständighet, och efter de senaste årens statskupper har medlemsstater suspenderats.

Men AU är, liksom EU och andra stolta unioner, hemvist för politisk fåfänga och ryggdunksmentalitet. Olika grupperingar har sedan bildandet eftersträvat inflytelserika poster, formationer som levt kvar sedan kolonialepokens kvardröjande ideologier. På listan över före detta ordförande för AU syns Etiopiens kung Haile Selassie I, Zaires brutale ledare Mobutu Sese Seko, Marockos despotiske kung Hassan II, Ugandas Idi Amin, den nyss störtade tunisiske presidenten Zine El Abidine Ben Ali, Zimbabwes Robert Mugabe och Libyens obestridlige ”de facto”-president Muammar Khaddafi. Den nyss tillträdde ordföranden för ett år framåt är Teodoro Obiang, Ekvatorialguineas president. Med Obiangs tillträde blir listan över despoter på AU:s tron dess värre längre.

”Delade värderingar” var annars AU-mötets tema. Men många frågade sig vems värderingar detta var? Klart är att statschefernas tal och utlägg under konferensen talar om ett Afrika med åtminstone två vitt skilda sidor: 600 miljoner afrikaner är under 24 år och kinesiska och västerländska investeringar bäddar för importerade ekonomiska övertygelser som inte gynnar samhällets alla klasser. Ett talande exempel för en uppstickande aktör i den afrikanska kontinentalpolitiken är Ekvatorialguinea som med oljemiljarder köpt sig tid och tystnad kring landets MR-brott samt använt statskassan till olika lobbyprojekt inom AU. MR-grupper protesterar mot utnämningen av Teodoro Obiang, och det finns anledning till oro, främst med tanke på att AU:s plats i det globala rummet växer sig allt starkare.

Visserligen ses utnämningen av AU-ordförande främst som ceremoniell, men den är officiell och signalerar politiska tecken till omvärlden, därför bör vem som helst inte erhållas möjligheten att svalka av sig med prestigefulla utmärkelser.

Kort sagt: AU bör inte bli ett skyddsrum för despoter, som nu sker. Ekvatorialguinea slet sig loss från den sista kolonialmakten Spanien så sent som på 1960-talet efter att ha varit en slavbastion och hemvist för synnerligen cynisk europeisk rovdrift. Teodoro Obiang har suttit på presidentposten sedan en blodig statskupp sommaren 1979. I dag hålls Ekvatorialguinea om ryggen av västvärlden, George W Bush hade bara varma fraser att yppa om Obiang och oljan från västra Afrikas kuster blir ett allt viktigare inslag för diktaturers förmåga att överleva i det långa loppet. (Utvecklingen i Nordafrika torde ha legat till grund för nervösa debattinlägg i Addis Abeba under AU-mötet, och fått samma regimer att diskutera inrikespolitiska åtgärder för att motverka liknande scener på hemmaplan).

Afrika ses av västvärlden som den säkra hamnen i det geopolitiska spelet om naturresurser. ”Stabila diktaturer” av Ekvatorialguineas slag och postkoloniala allierade som Angola blir allt viktigare längs den storpolitiska kartan. Priset för stabila olje-, gas- och timmerkvoter till den vita världen blir uteblivna mänskliga rättigheter för civilbefolkningar i många afrikanska länder. Vad Teodoro Obiang kommer göra med Afrikanska unionens ordförandeklubba i sin hand återstår att se, däremot verkar det redan nu som att Ekvatorialguineas seglivade regim åtminstone fått ytterligare ett straffritt år till skänks.