I skuggan av demonstrationsfacklorna i revolutionens Kairo håller omvärldens regeringar andan. 30 års förtryckande diktatur har hämmat de civila såväl som de politiska rättigheterna, inte minst i form av ett ytterst begränsat informationsflöde och en förbjuden opposition.

I samband med de senaste veckornas intensiva protester har bristen på yttrandefrihet uppenbarats då journalister hotats och Internetcensuren förstärkts. Sverige och andra biståndsgivare måste nu ta ställning till hur biståndet ska användas för att ge ett effektivt och bestående resultat. Ska vi lämna egyptierna åt sitt öde eller är det just i detta skede som biståndet kan bidra till långsiktiga demokratiska förändringar?

Yttrandefrihet och ett oberoende informationsflöde är två oerhört viktiga grundkomponenter i en demokratiseringsprocess, inte minst för att främja en rättvis valprocess och framväxten av ett pålitligt politiskt system. Biståndsgivarna har en skyldighet att stå på befolkningens sida, i form av osvikligt stöd för ett friare samhälle där information och åsikter kan flöda fritt utan att fångas i censurens nät. Tekniskt bistånd, som gynnar en lättare och mer utbredd tillgång till internet samt ett friare pressklimat, är det överlägset mest effektiva medlet för att främja utveckling i ett land som Egypten, där en långvarig diktatur strypt befolkningens friheter. Påbörjade initiativ som förtjänar ytterligare stöd och uppmärksamhet är bland annat det Sidastöttade The Tor Project som möjliggör ett anonymt surfande och tillgång till censurerade internetsidor. Dessutom finns planer på ett utökat stöd för undersökande journalistik för att främja yttrandefriheten i bland annat Egypten. Just denna typ av initiativ är exempel som ger folket verktyg till att kunna utbyta information och åsikter samt kräva öppenhet och insyn i det politiska systemet. Genom denna öppenhet och insyn skapas ett politiskt system där befolkningen har makt att påverka och således känner sig involverad.

Oavsett hur framtiden ser ut för Egypten väntar ett val i september. Högt valdeltagande och en fri valkampanj är grundkomponenterna för en rättvis process. Här kan tekniken bidra som kanal för ocensurerad information och åsikter, ett exempel är upproret i samband med det valfusk som uppdagades under det iranska presidentvalet 2009. Revolten fick passande nog smeknamnet "The Twitter Revolution" eftersom informationen om fusket spreds som en löpeld via det sociala nätverket Twitter. Detta skapade en mobilisering bland befolkningen, så väl inom landet som bland de många exiliranier runt om i världen. Det uppror vi nu ser i Egypten och Tunisien startade på liknande vis, men denna gång genom nätverket Facebook.

Vi grundar vårt ställningstagande för tekniskt bistånd på att vi anser det vara direkt olämpligt med det förespråkade budgetbiståndet till nationer där diktatur råder. Vi är medvetna om Parisdeklarationens ställningstagande för att mottagarländerna själva ska distribuera biståndet, men ser inte detta som hållbart i en diktatur där de styrande kan använda det för egna syften. För att kringgå problemet med korruption i samband med bistånd menar vi att den effektivaste formen av stöd är ett direktriktat bistånd till det område som istället motverkar diktaturens grepp om landet. Syftet blir istället att främja en kamp för demokratisering på gräsrotsnivå och skapa en ”bottom-up” utveckling med befolkningens intressen i fokus.

Vi ser den tekniska biståndssatsningen som en process som ur ett långsiktigt perspektiv gynnar ett mer öppet samhälle där alla medborgare har större fri- och rättigheter. Ur ett kortsiktigt perspektiv når effekten förmodligen inte hela vägen ut till de fattigaste och mest utsatta i samhället, men för att någonsin få bukt med de orättvisor som råder i Egypten krävs en demokratiseringsprocess som bottnar i ett folkstyre.