Diamantsmugglaren Danny Archer (Leonardo diCaprio) växte upp i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, åsåg sina föräldrar mördas, flydde till apartheidstyrda Sydafrika, värvades till armén och blev legosoldat efter apartheidregimens fall. Som betalknekt stred han mot revolutionerna i Angola och Namibia innan diamantsmugglingen blev hans profession på heltid. En ljusskygg och brutal industri som förutom i västra Afrika även i Kongo, Zambia och Zimbabwe byggts upp av före detta soldater för sydafrikanska apartheidregimen. Män som över en natt förlorade sina jobb, utmärkelser och plats i världspolitiken.

Att kolonialismens planterade industrier och marknadsmentaliteter har förstört fler afrikanska stater än de skjutsat i rätt riktning råder det inga tvivel om, men att kriget om naturresurserna fortsätter att diktera den politiska dagordningen i så stor utsträckning som nu sker är något överraskande. Särskilt med tanke på den prestige och de biståndspaket som EU satsat på västvänliga projekt i Afrika. Kanske mest anmärkningsvärt är att västmarknaden tjänar störst summor på de regioner där sanktioner dikterar ordningen.

I Zimbabwe fortsätter den globala diamanthandeln att göda Robert Mugabes seglivade regim. Diamantdriftens grund är synnerligen stabil, rest av De Beers, världens i särklass mäktigaste diamantbolag och samma hjärtlösa bolag som skildras under annat namn i Blood Diamond.

Marangefälten i östra Zimbabwe, nära gränsen till Moçambique, ses som världens mest lönsamma plats för diamantbrytning. Intressena från omvärlden är lika enorma som odemokratiska trots allehanda sanktioner riktade mot Zimbabwe. Från Marangefältens usla hälsotillstånd, barnarbete och föroreningar fortsätter konfliktdiamanter att ta språnget till den globala marknaden, där de säljs som tvättade stenar.

Känner omvärlden till att bloddiamanter fortsätter att göda diktatoriska regimer och odemokratiska marknadsaktörer på en och samma gång? Visst gör de det. Kimberley Process, en organisation satt att certifiera den globala diamanthandeln, gav visserligen Marangefältens grönt ljus för försäljning sommaren 2010, men nya uppgifter raserar illusionen av Zimbabwes gruvor som rena. I landet förbereder sig regerande partiet Zanu-PF för val inom två år. Men valupptakten har redan börjat. Och betalas av diamantindustrin.

Den statskontrollerade diamanthandeln har under de senaste åren sålt skinande stenar för mångmiljarder (köparna är européer, indier, kineser, nordamerikaner, allehanda skatteparadis), inkomster som mångt satsats på propaganda och militär upprustning i stället för sociala reformer.

Zimbabwe fortsätter att vara ett av världens fattigaste länder, något de med så stora diamanttillgångar inte skulle behöva vara en timme i onödan. Klart är ändå att det finns vinnare på den rådande sanktionspolitiken riktad mot landet: de inhemska makthavarna och marknaden. Den rika världen vill bibehålla systemen så, påminner oss den cyniske Danny Archer. Insatserna är kanske helt enkelt för höga för att rättvisa och solidaritet ska löna sig. Och vem vet – korn från Mugabes diamanter har kanske lagt sig till sista vilan i svenska kungligheternas bröllopsgåvor?