I Tunisien satte den 26-årige grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi eld på sig själv efter att ha förhindrats sälja sina varor på torget i staden Sidi Bouzid i hjärtat av landet. Bouazizis död i början av januari var fyrstickan som flammade upp och blev till tunisiernas kollektiva vredesutbrott mot korruption, höjda matpriser, obefintlig demokrati – protester som ledde till att presidenten Zine al-Abidine Ben Ali avgick och flydde landet med svansen mellan benen.

I mitten av januari satte en 50-årig restaurangägare vid namn Abdu Abdel-Monaim Kamal i staden Ismailia, öster om huvudstaden Kairo, eld på sig. Här är brödpriserna höga och tros ha varit anledningen till mannens tilltag. Just nu vårdas han på sjukhus, bilder av hans brännskadade kropp och sorgsna ögon kablas ut i västmedier. Snart kan han få lämna sjukhuset, tror egyptiska hälsoministeriet.

Vill han det? Har rapporteringen om honom förvandlat Kamal till ett hot mot regimen, en levande martyr som kanske mot sin vilja blivit en symbol för ett politiskt momentum som drar fram i Nordafrika, anfört av lågor.

Kort efter Kamals tilltag satte en annan egyptisk man sin kropp i brand utanför parlamentsbyggnaden i Kairo. Ur lågorna fångade vittnen upp regimkritiska slagord. Polisen ingrep och släckte den brinnande kroppen, men elden i norra Afrikas stater har långt ifrån släckts. I Mauretanien kördes en man i ilfart till sjukhuset efter att i desperation ha försökt ta sitt liv genom eldslågornas portar. Lågorna var också där en protest mot den politiska makten.

Kommer dessa herrar – unga, flerbarnsföräldrar, företagare – att bli martyrer i ett vägskäl där norra Afrika mer utelämnat än någonsin står med ena foten i historien och den andra i framtiden? I Nordafrika är elden i skrivande stund hur som helst inte blott symbolen för desperation och systemkritik, det är även en flammande påminnelse om vad människan är kapabel till när omgivningen hotar hennes värdighet.