Det finns ett stort och mycket allvarligt fel i nuvarande utlänningslagstiftning. Den som gör gällande att skyddsskäl föreligger har bevisbördan för att så är fallet. Emellertid förekommer det att migrationsverk och domstolar anser att sökanden inte har kunnat bevisa att skyddsskäl föreligger och därmed beslutar om att sökanden ska utvisas. Ibland förekommer det att sökanden med tiden får tag i ytterligare bevisning som stödjer att skyddsskäl föreligger. Om huvudärendet redan är avgjort när denna nya bevisning kan åberopas är sökanden hänvisad till att ansöka om verkställighetshinder med stöd av 12 kap. 18–19 §§ Utlänningslagen.

Att få gehör för att verkställighetshinder föreligger är dock mycket svårt hos såväl migrationsverk som domstolar. Enligt lagstiftning och praxis tas ingen hänsyn till bevisning som utgör vad som kallas för ”upptrappning” av berättelsen eller ”modifikationer”. Den nya bevisningen får alltså inte vara för nära förknippad med sökandens ursprungliga åberopade skyddsskäl. Vidare ska verkställighetshinder användas restriktivt och vara ett extraordinärt rättsmedel, och därmed kan sökandens begäran enkelt avslås med hänvisning härtill.

Vad jag har beskrivit här ovan är naturligtvis inte tillfredsställande och kan föranleda att skyddsbehövande som ursprungligen inte har kunnat framlägga tillräcklig bevisning, nekas prövning av sina skyddsskäl trots att ny bevisning tillkommer som i sig bevisar att skyddsskäl föreligger. Detta måste åtgärdas så att inte skyddsbehövande utvisas. I det ursprungliga ärendet kan exempelvis sökanden ha fått avslag därför att sökanden inte anses ha kunnat visa att en hotbild som riktar sig mot sökanden personligen föreligger. Och när sökanden i ett senare skede frambringar bevisning som styrker den personliga hotbilden, avvisas talan därför att det bedöms vara upptrappning eller modifikationer.

Själva bevisningen i sig är ofta ett problem. Om sökanden inte har bevisning kan talan enkelt avvisas. Om sökanden har bevisning i form av dokument, anses dessa många gånger ha ett lågt bevisvärde och negligeras. Det blir således svårt för sökanden att få bevisningen godkänd även när sådan kan frambringas. Vidare har jag i flera ärenden råkat på att migrationsverk och domstolar har rent bisarra invändningar mot åberopad bevisning.

Det är fråga om situationer då sökanden utsatts för överfall och misshandlats fysiskt eller mordhotats genom telefonsamtal eller brev. Om inte sökanden kan redogöra med säkerhet för vilken grupp som låg bakom, och vad gruppen hade för syfte, tas ingen notis till händelsen. Det vill alltså till att gärningsmännen noga presenterar sig under misshandeln. Om hoten framställs genom telefon eller brev krävs det även här presentation och att hotbrevet ordentligt undertecknas. Och det räcker inte ens med en presentation, gärningsmannen eller gärningsmännen måste också ordentligt berätta varför de misshandlar, hotar och så vidare. Låter detta som någonting brottslingar kan förväntas göra? Låter detta som krav man kan ställa på brottsoffer? Men om inte sökanden kan redogöra för vem som utsatt dem och varför, är det stor risk att det hela avfärdas som ”spekulationer” från sökandens sida.

Jag har varit i kontakt med ett ärende där en sjuttonårig flicka hade utsatts för kidnappningsförsök i hemlandet. Svenska myndigheter misstrodde inte i sig att bilen hon färdats i attackerats och att gärningsmännen mördade föraren och försökte kidnappa flickorna som var på väg till skolan. Likväl skulle hon utvisas. Eftersom gärningsmännen inte sagt vilka de var, eller varför de gjorde som de gjorde, hade det inget bevisvärde. Om hon sedan i hemlandet efter utvisningen utsätts för dylikt igen, så får man verkligen hoppas att hon tänker på att man ska be kidnappare att visa legitimation först.