Vilket syfte tjänar egentligen vårt grundskyddssystem och förtjänar alla medborgare att få ta del av detta? Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) överlämnade i början av december en rapport, Enkelt och effektivt – en ESO-rapport om grundtryggheten i välfärdssystemen, till finansdepartementet, med förslag på hur regeringen kan förbättra och förenkla grundskyddssystemet (cirka tiotalet bidrag) som finns för hjälp till samhällets utsatta. Författarna Thomas Pettersson och Edward Palmer menar att krångliga regler gör bidragen svårbegripliga och att flera förmåner gynnar boende framför andra behov som till exempel tandvård och hälsa samt att arbete ibland inte lönar sig.

Just detta att risken finns att arbete inte lönar sig eller att arbetslinjen utan jämförelse är den bästa lösningen till många samhälleliga problem är en rätt omtyckt tanke, och en åsikt som delas av väldigt många oavsett partitillhörighet. Och det är naturligtvis svårt att kritisera idén att ett arbete skapar självkänsla och eget värde, bidrar till vänskapskontakter och ett naturligt nätverk samt är en stor del av viktiga vardagsrutiner som i sig kan sägas skapa en meningsfullhet i livet.

Naturligtvis ska det löna sig att arbeta. Det betyder dock inte att det nödvändigtvis måste straffa sig att inte arbeta.

I en färsk debattartikel på Newsmill skriver moderaten Helena Rivière att det inte kan vara fel att begära lite positiv respons av människor som fått del av arbetsmarknadspolitiken med alla dess insatser, utifrån grundprincipen att människors agerande eller brist på agerande måste få konsekvenser. Får en arbetslös person gå igenom både fas 1 och fas 2 utan framgång, så får de till slut i fas 3 ”visa sin duglighet genom att arbetsgivare får betalt för att ta in dem”. Rivière menar att kritikers uttalande om den gedigna arsenalen av jobbsökaraktiviteter, arbetslivsinriktad rehabilitering, förberedande utbildningar, arbetspraktik och arbetsträning som slaveri eller oavlönat arbete är felaktig, då fas 3 ändå ger dessa ”icke anställningsbara med normala mått mätt” möjlighet att få referenser, struktur på sitt liv, en sysselsättning, som minst 4 500 kronor i månaden och därmed ”fatta vilken frihet arbete och egen försörjning innebär jämfört med åtgärderna”.

Jag tror att en mer framgångsrik väg att gå vore att erbjuda åtgärder utan en tanke på att man som arbetslös (eller som sjuk eller som överskuldsatt eller som separerad) inte är mindre värd som människa, som behöver korrigering, hot om straff och kontroll istället för stöd, uppmuntran och tilltro.

Detta är jag tack och lov inte ensam om att tro. Faktum är att forskning numera visar att ojämlikhet är något som vi alla, inklusive de mer resursstarka grupperna, förlorar på. Ojämlikhet är socialt nedbrytande för oss alla konstaterar forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket i sin bok Jämlikhetsandan. Med hjälp av omfattande forskning och statistik från 21 rika länder (däribland Sverige) visar författarna hur den ekonomiska tillväxten (i mer välbärgade länder) kan sägas ha spelat ut sin roll, då den inte längre leder till större lycka och välstånd utan istället till ökade sociala problem. Vi människor har en inre känslighet inför andra människor, som varken ”tuff psykoterapi” eller psykofarmaka rår på. En ständig social rörlighet (social instabilitet) tär helt enkelt på oss. Ökad ojämlikhet förstärker vår oro inför en social värdering, då social status i ett ojämlikt samhälle är viktigt för oss. Större ojämlikhet åtföljs av en mer intensiv statuskonkurrens och en ökad statusoro. En större ojämlikhet utgör grunden för alla de problem som förknippas med sociala skillnader, och med splittrande klassfördomar som följer med. Detta leder till försvagad gemenskap, ökat våld och minskat förtroende mellan människor, något vi alla förlorar på.

Åter till ESO:s förslag om bostadsbidragets avskaffande, som främst sker för att det skapar sänkta marginaleffekter som gör det mer lönsamt att arbeta. Inkomstprövningen som sker försämrar helt enkelt, menar man, de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Den absolut största mottagargruppen av bostadsbidragen, och därmed också den grupp som drabbas mest av ”inlåsningseffekterna” (det vill säga på ren svenska, de som inte upplever att det är lönsamt att arbeta) är ensamstående kvinnor med barn.

Sveriges makalösa föräldrar ser positivt på avskaffandet av återbetalningsskyldigheten på bostadsbidraget, ett ständigt ångestframkallande hot för många ensamföräldrar som kan vara det som får hela den sköra ekonomin att rasera. Dock vädjar vi till alla politiker att uppmuntra och stötta en seriös, noggrann och öppen dialog kring det grundläggande perspektivet på människan som finns hos varje ansvarig beslutsfattare. Varje nytt beslut bör utgå från ett ställningstagande om hur vi ser på våra medmänniskor och vad vi vill uppnå i vårt demokratiska samhälle. Finns det en syn på exempelvis ensammamman som ovillig att arbeta, manar vi till modet att våga låta denna syn komma upp till ytan för en öppen diskussion och kritisk reflektion kring hur väl den överensstämmer med sanningen.