Alla ska vi få elektrokonvulsiv behandling, eller ECT. Elchock säger vi till vardags. Tankarna rusar förbi och jag känner ett pirr i magen inför strömstöten. Den ska gå från en elektrod på ena sidan hjärnan, genom frontalloben, till en elektrod på andra sidan. Allt på mindre än en tusendels sekund. Men nu sniglar sig tiden fram. Är det inte min tur snart?

Jag hinner tänka tillbaka på gårdagen. Redan till lunch fick jag byta ut några av mina lugnande tabletter mot andra som inte skulle störa ECT:n. Sedan blev det dusch och läkarkontroll av hjärta, blodtryck och så vidare. Fram emot kvällen kom några vänskapliga tråkningar från medpatienter om ”ruskiga fall med ECT som gått snett.” Givetvis har alla sett filmen Gökboet om en låst psykavdelning. Fiction? Javisst, men jag kan ändå inte hjälpa att jag inom mig ser Nicholsons frånvarande ansikte från slutscenerna. Allt mänskligt är bortsuddat. Blir man sån av ECT? Nej, nu får jag sluta skrämma upp mig själv.

Nu är det plötsligt dags. Jag känner lite panik, men blir lugnad av den mentalvårdare som följer mig från avdelningen och tillbaka igen. ”Det är inga problem att gå efter en behandling”, förklarar han. Jag tror honom. Hjälpligt.Jag kommer in i en operationssal, där fem grönklädda män och kvinnor väntar på mig. Efter lite småprat ska jag få sova. Jag får syrgas i en mask. Nu börjar bedövningen verka och jag sjunker hastigt i mitt medvetande. Sedan är jag borta.

När jag vaknar är jag tillbaka på britsen i tygrummet. Jag kan inte forma ord med mun och tunga och känner lite panik. Men jag blir lugnad av min skötare som säger att det är normalt att inte kunna prata de första 10- 30 minuterna eftersom narkosen gjort musklerna avslappnade.

Hur känner jag mig då? Jo tack, lite mörbultad och öm i käkarna. Men det får man kanske stå ut med. Jag går ju igenom det här för att elchocker kan vara effektivt vid svår depression. För mig var detta första gången. Nu följer en behandling varje måndag, onsdag och fredag under en tid framöver.

Hur gick det sen då, efter mina elchocker? Sammanlagt blev det 14 stycken. Ja, inte blev jag frisk av bara ECT. Men den hjälpte mig upp ur den djupaste depressionen och gav kraft att kämpa vidare.Med stöd från den psykiatriska öppenvården och en anpassad medicinering mår jag nu tillräckligt bra för att leva ett ganska vanligt liv.