Se inte svart-vitt på elchocker
Behandling med ECT kan mildra ångest och ge en stor lättnad. Men det är inte den slutgiltiga lösningen, man måste också hitta meningsfullhet i livet. Därför behövs en öppen diskussion om fördelar och nackdelar, skriver Håkan Kristensson som är aktiv i Inre Rum i en kommentar.
För en tid sedan skulle jag skriva en erfarenhetsbaserad text om ECT. Kritisk, tänkte jag då, eftersom jag upplevt svåra biverkningar efter sådan behandling. Främst i form av glömska, att glömma solklara småsaker, något som är väldigt handikappande i det dagliga livet. Jag har också haft perioder av kraftig yrsel och andra biverkningar.
Lite smålustigt är att jag några veckor senare lades in på Östra Sjukhuset, där jag gråtande och snörvlade bad om en ny omgång av behandlingsmetoden. Jag blev kvar på sjukhuset i en månad, så texten blev aldrig klar då. I glömskan höll jag faktiskt på att tappa bort den helt. Men här sitter jag nu och skriver, med ytterligare ECT i erfarenhetsbagaget.
Själva metoden är ganska utmärkande. Man elektrifierar en sövd människa en tusendels sekund, och vissa positiva effekter kan uppstå genom det epileptiska anfall som framkallas. Djupa depressioner kan bli mindre djupa, i alla fall för en månad eller så, ångest kan mildras, och skräck förbytas till en något mildare form av oro. I alla fall upplevde jag det så. Och det är därför jag krälade framför läkaren och bönade om fler elektrokonvulsiva behandlingar, som elchockerna så vackert heter.Jag vill vända mig mot tabun runt det hela. Det inga är monster som behandlar och behandlas. Det är helt vanliga människor, som du och jag. Eller snarare, det är människor som vill hjälpa och bli hjälpta.
De jag stött på som fått ECT har upplevt behandlingen som en lättnad, en vila från ångest och det depressiva gråa.Självklart kan man också uppleva negativa biverkningar. Glömska som sagt, men även mani, yrsel och helvete. Men det kan uppvägas av lättnaden, den för stunden så eftertraktade vilan. Och glömskan kan vara både negativ och positiv, det beror på hur man har levt och mått innan.
Men givetvis är det beklagligt att glömma bort saker som man bör minnas. Som min systers barns namn. Jag satt i en halv dag och funderade på detta självklara, sedan gav jag upp. Men med tiden förbättras minnet igen. Kanske inte fullständigt, det har jag svårt att uttala mig om, men jag fick tillräckligt tillbaka. Det räcker kanhända så.
Efter en serie behandlingar blir man utskriven från den psykiatriska slutenvården. När man kommer hem igen finns det risk att depressionen åter fyller en med fasa inför livet. Därför är det otroligt viktigt med en samlad insats på öppenvården för att saker verkligen ska förändras.
Det finns en tro bland vissa läkare att den som genomgår ECT är färdig-behandlad efter åtta till sexton gånger. Så är det givetvis inte. ECT är inte den slutgiltiga lösningen när inget annat hjälper, utan en behandlingsmetod bland många andra, exempelvis KBT, samtal eller psykofarmaka. Ofta kan det vara positivt att kombinera dessa.
Man måste följa upp behandlingen noga och hjälpa till att föra in mening i ett problematiserat liv. Meningsfull sysselsättning baserad på vad som orkas med är otroligt viktigt för tillfrisknandet. För det är ju trots allt det jag är ute efter: mening, lugn och ett inspirerande liv.