För lite mer än tio år sedan brakade mitt liv ihop. Jag lämnade jobb, hem, man och barn och gick in i psykos. När jag vandrade runt på stan och kommunicerade med mina röster vände sig folk bort eller slog undan blicken. Få vågade ta kontakt och fråga hur jag mådde. Till slut mötte jag dock en vänlig man som skjutsade mig till polisen, efter att jag i min förvirring försökt köpa hans bil för en femtiolapp. 

Det finns många rädslor och fördomar kring psykisk sjukdom. En del i detta har media, som i samband med hemska våldsbrott ibland sätter likhetstecken mellan psykisk sjukdom och farlighet. Att människor kan känna rädsla är därför inte så konstigt, även om de allra flesta människor med psykisk ohälsa varken är våldsamma eller farliga.

Även om jag i vissa stunder varit psykotisk behöver ingen vara rädd för mig. Om jag får berätta om mitt liv, om galenskapen, dess bakgrund och vägen mot tillfrisknande, så kan jag kanske skapa större förståelse. Därför jobbar jag som föreläsare och pedagog inom Inre rum, ett kunskapscenter om psykisk ohälsa. 

I våras bestämde jag mig för att dela med mig av min livshistoria i Aftonbladets söndagsbilaga. Intervjun gick bra och jag fick godkänna texten innan. Ändå blev det galet. Rubriken löd nämligen ”Anneli, 40, trodde hon var en häst.” Visst, en gång har jag upplevt att jag stått i symbios med hästar, och det berättade jag om. Men det där var ju bara en liten del av min historia. 

Tyvärr läste många inte längre än till rubriken. Plötsligt blev jag häst med halva svenska folket. Min historia kommenterades på bloggar, ofta konstruktivt, men även skämtsamt, hånfullt och kränkande. Det kom till och med rena hot i min brevlåda. 

En vecka efter artikeln hamnade min historia i skämtprogrammet Parlamentet på TV4. Med stor närbild och hela hästgrejen. Mitt liv hade blivit något att driva offentligt med, något för gemene man att skratta åt. 

Lyckligtvis är jag inte allvarligt lagd. Jag tror att skrattet kan förlösa den trasiges själ. Men alla är inte som jag. Vad hade hänt om jag varit mer sårbar? Har media rätt att göra vad de vill bara för man ställt upp i en tidningsintervju? Själv kunde jag aldrig ana att min livshistoria skulle börja leva ett helt eget liv. 

Lärdomen jag dragit är att mediebilder är en sak, verklighen en annan. Men trots alla konstiga reaktioner så övervägde ändå de positiva. Jag kommer att fortsätta berätta öppet om mina erfarenheter, och jag hoppas också att fler som upplevt psykisk sjukdom ska ta plats i media. Det är viktigt, för psykisk ohälsa är något som berör oss alla. Mer än var fjärde drabbas någon gång i livet. Vi behöver lära oss mer om olika mänskliga tillstånd för att skapa ett samhälle där fler får plats. Ett samhälle där rädsla och fördomar ersätts av kunskap.