“Nationell säkerhet kommer att ersättas med säkerhet för naturresurser”, tror Christine Parthemore och Will Rogers i boken Sustaining Security. Det globala säkerhetsläget står alltmer och faller på en skör tråd bundet kring ändliga naturresurser. I takt med att tillgången på befintliga naturskatter krymper påverkas ekonomin den statsbärande, den privata, den lokala vilken är beroende av att just kunna släcka efterfrågans törst.

Vägskälet består, menar Parthemore och Rogers, av två faktorer som gått samman och blivit ett homogen praktisk politik: säkerhetspolitik och naturresurser. Säkerhetspolitik har, visar oss bland annat de senaste årens västregisserade politik i Afghanistan och Irak, skiftat fokus och ämnar inte främst garantera människors säkerhet, utan naturskatternas. Globalt sett saknar dessutom världssamfundet en gemensam strategi för att närma sig vad som allt tydligare vecklar ut sig till ett framtida krig om naturresurserna, där stormakter ställs mot stormakter. Och än värre: den rådande politiska upprustningen saknar helt demokratisk legitimitet.

Möjligen, inflikar kanske någon, saknas det vilja att nysta upp tråden? Kanske saknas det insikt i problemets spännvidd, hävdar kanske någon annan. Klart är att potentiella oroshärdar redan ställt dörren på glänt. I västra Afrika har Elfenbenskusten och dess polarisering mellan nord och syd (grundat i en röra där naturresurser, fåfänga manliga politiker och västvärldens intressen spelar huvudrollerna) redan visat vägen och kastat landet på randen till inbördeskrig. Några gränser österut har oljekriget i Nigerdeltat förvisso pågått länge men ännu inte nått sin fulla sprängkraft. En politisk konflikt som mycket väl kan sända ringar på vattnet i alla väderstreck.

“Vad händer om 2011 års val i Nigeria misslyckas?” frågade sig USA:s ex-ambassadör i Nigeria, John Campbell, i Foreign Affairs i september 2010. Frågan är naturligtvis vinklad. I Nigeria ser USA sin kanske trognaste allierade i västra Afrika. Och skulle maktfördelningen mellan landets muslimska och kristna krafter falla väntar troligen blodsutgjutelse och i västvärldens ögon ett än värre scenario inställda laster med oljefat från Nigerdeltat. Västvärlden är farligt fartblinda i sin syn på den här regionen. Den instabilitet som följt i brutala diktaturers spår har utgjort just den tunnel genom vilken den ekologiska och ekonomiska expansionen och exploateringen kunnat vandra. Och utan den vore västvärlden, främst USA och EU, mindre inflytelserika längs dessa stränder.

De potentiella slagfälten inför 2011 är emellertid fler. I förgrunden säkrar sig Kina alltmer inflytande inom industrier kopplade till olja, mineraler, fiske och havsbottnar. En nykolonialism som främst säkrat allierade i tredje världen men även blossat upp territoriella konflikter med nära nog samtliga grannländer om vart havsgränserna bör dras. Australien gör samma sak med sina grannar och expanderar sin havsindustri i de känsliga korallvattnen långt från de egna kusterna och förser sig med väldiga timmerlaster från Söderhavets snart tillintetgjorda skogar. När Arktis isar smälter kommer Nordpolens outforskade bottnar att bli ett kontorslandskap där Norge, USA, Ryssland, Japan och Kanada trängs framför gastillgångarna. På andra sidan planeten, närmare Sydpolen, i chilenska Patagonien, har den planterade laxindustrin redan förgiftat sjöar som spelar en bärande roll i Sydamerikas ekologiska kretslopp.

Men varför bara tala dåliga nyheter och potentiella konflikter? Ja, så lät det i många västerländska medier när år 2010 skulle summeras journalistiskt. Goda nyheter, och de finns, är självfallet sunda att lyfta fram men de tenderar ändå att skymma för de enorma utmaningar människan ställt sig inför, till följd av ständig konsumtionshunger och ekologisk exploatering. Där blir således den västerländska biståndspolitiken i synnerhet, och Sveriges dito i allmänhet, ett bärande element. En attitydförändring måste tränga igenom det globala bruset dirigerat av nyliberala handelsmönster, evig tro på liberal frihandel och nykolonialism förklädd i biståndspolitikens kappa.

Den framtidstro vi läste om inför tolvslaget vågade dock inte dyka djupare än ytskiktet, och såg därför bara i bilder och notiser om statistik och minskad global fattigdom (i klartext växande medelklasser) vilka lyftes fram som livbojar att klamra sig fast vid i den annalkande stormen. För många olika stormar närmar sig. Vissa större än andra, bestående av växande industriländer resta ur tredje världens villkor och politiska kulturer, stormar vars ansikten är en förlängning av de miljökatastrofer som prydde våra vardagsrum under 2010 och seklets första årtionde. Stormar som fortsätter indoktrinera kommande generationer i påhittet om ett “vi mot dom”, den absurda tanken om en gyllene väg; marknadsekonomins projekt som tagit patent på ordet demokrati men förvrängt dess innebörd.

2011 blir, som det förefaller, en förlängning på drakpolitikens guldera. Positioneringen inom maktens korridorer har säkrat inflytande för utvalda politiska och ekonomiska krafter i kriget om naturresurserna. Vad vi ser är början till en intern maktkamp om geografiska zoner. Och till den konflikthärdens innersta rum beivras aldrig allmänheten tillträde med önskemål om hållbar ekologi och respekt för mänskliga rättigheter. Inte med nuvarande globalpolitiska maktfördelning.