Australien är nog benägna att svara ja på den frågan. Julön ligger belägen i geopolitiskt intressant delta. En genomfartsled som formar den osynliga gränsen mellan Sydostasien och Oceanien. En vattendominerad region präglad av intressekonflikter. I periferin av alltsammans, lika geografiskt som politiskt, sticker Julön upp som ett halmstrå ur havet.

Australien övertog ansvaret för Julön 1957 efter att ön i flera sekel kastades emellan allehanda (och främst europeiska) ägare. För Australien är innehavet av Julön en dyrgrip och dyrköpt seger på en och samma gång. Julön har blivit tillhåll för asylsökande. Och asylpolitiken tär i de inrikespolitiska fogarna, visar prov på ett västerländskt lands bristande humanitet och motsägelsefulla ord om välkomnande av flyktingar och lycksökare. Det är mot Julön som överfulla båtar sätter kurs från Indiska Oceanens kuster, lastade med drömmar och människor som bär på mardrömmar och ett liv i fattigdom.

Människor från den afrikanska kontinenten, Sri Lanka och Indien, vars första anhalt i “den nya världen” blir ön med det utmärkande namnet, ett namn som kanske påminner båtresenärerna om just det de strävar efter: konsumtion, lyckan att få sjunga julsånger och få känna sig vara en del av det västerländska samhället, lögnen om allas lika värde. I stället för välkomnande blir de inkvarterade i flyktingläger, och liksom i EU har Australiens olikfärgade regeringar lyckats med konststycket att vända på debattsteken och diskutera immigrationskostnader i stället för varför människor trotsar havets stormar.

Australien har utstått hård kritik för sin asylpolitik på Julön. Flera NGO-rapporter har under de senaste tiden påmint den inhemska opinionen att de hårda asyllagarna som praktiseras på Julön strider med landets konstitution och FN:s riktlinjer för mänskliga rättigheter. När John Howards nyliberala styre nådde vägs ände 2007 skockades många moln bort längs asylpolitikens dystra himmel, men ännu finns mycket kvar att göra. Ändå vittnar den senaste tidens tragedier om politisk lättja och verklig insyn i de geopolitiska förhållandena.

Landet har inte råd att överräcka innehavet av Julön till det geografiskt mer närbelägna Indonesien, tillika ett land på stark ekonomisk och politisk frammarsch. Julön är en del av ett australiskt pärlband av kobbar och öfraktioner som ger landet legitimitet att kräva andelar och äganderätt till de skatter som dessa havsbottnar vilar på. Inte minst olja. Längre österut har det strategiska kriget redan börjat.

Australien flyttade fram sina territoriella anspråk av Timorhavet, den bukt som skiljer Australiens nordligaste spets från Sydostasiens sydligaste dito, redan under 1970-talet då Östtimor ockuperades av Indonesien, och under nollnolltalet anlades embryona till de första oljeriggarna i dessa farvatten. Men det görs inte utan kritik. Läckor inifrån Australiens ministerier ger Östtimor rätt till sitt eget territorium och visar på oljelobbyns hänsynslösa tillvägagångssätt och hotkultur för att tillskansa sig gynnsamma ekonomiska utgångslägen.

Därför bör det tolkas som en del av ett större utrikespolitiskt maktspel när Australien kräver att Östtimor ska ta sitt humana ansvar och husera några av de människolaster som fastnar i asylprocessens klor på Julön. Något som Östtimor, ett av världens fattigaste länder och redan insnärjda i en hårt Australienregisserad regionalpolitik, vägrat att göra. Fastän båtflyktingar utgör 95 procent på Australiens flyktingmottagningar ges blott två procent av dessa uppehållstillstånd.

Linjen gentemot flyktingar har i Australien hårdnat, båda politiska maktblocken flirtar med högerextrema krafter för att vinna röster och utnyttjar således redan utsatta människor i ett cyniskt politiskt spel.