Bekämpa utförsäljningarna
Kollektivtrafiknätet är stadens livsnerv och för varje del som privatiseras av den inskränks medborgarnas rättigheter. Därför måste vi ifrågasätta de lösningar som nu finns och diskutera hur vi ska organisera kollektivtrafiken i framtiden. Det skriver Anna Nygård som är aktiv i organisationen Planka.nu.
Stockholmarna har börjat förlora hoppet om SL, och det är tyvärr varken förvånande eller klandervärt. Oavsett om det är snöstorm, värmebölja, regn eller torka så är sannolikheten att kollektivtrafiken påverkas negativt skrattretande hög. Och är det inte vädret som sätter käppar i hjulen så blir det alltid något fel med signalsystemet, dörrarna, bromsarna, personalen eller något annat som orsakar trafikstörningar. Att klaga på kollektivtrafiken har blivit lika legitimt som att klaga på vädret.
Men om nu Stockholms kollektivtrafik fortfarande är en landstingsstyrd infrastruktur och inte en skrämmande och urspårad konsekvens av klimatförändringarna, vems fel är det då att kollektivtrafikanterna tvingas utstå sådana umbäranden på daglig basis? Kollektivtrafiken har farit fruktansvärt illa de senaste åren, och vi kan inte skylla på extrem väderlek eller inkompetenta chefer, det är något mycket större som ligger bakom. De politiska beslut om privatiseringar som präglar vår samtid har förvandlat förhållandet mellan kollektivtrafikbolaget och resenärerna till en ömsesidig misshandelsrelation.
Ända in på 90-talet drevs SL-trafiken nästan uteslutande i egen regi, sedan privatiserades allt. Aktiebolaget Storstockholms lokaltrafik har sålt ut alla tjänster inom stadens kollektivtrafik till en mängd olika företag som ska ansvara för alltifrån drift och underhåll till säkerhet och biljettkontroll. Samtidigt som dessa entreprenörer utför sina uppdrag åt SL (för lägsta möjliga pris) tjänar de grova pengar på affären. Kollektivtrafiken har marknadsanpassats och av oss människor förväntas en motsvarande omställning.
De anställda inom SL och bolagets underleverantörer har länge rapporterat försämringar i arbetsvillkoren och ökade säkerhetsrisker som en direkt följd av vinstmaximerande besparingsåtgärder i privatiseringarnas tecken. Vi har fått chocklarm på chocklarm om skenande och brinnande tåg, överarbetade dödströtta och därför livsfarliga chaufförer, papperslösa arbetare som utnyttjas under vidriga former och fackliga ombud som fått sparken för att de gör sitt jobb. Samtidigt rapporterar media om entreprenörernas miljardvinster.
Men det är inget nytt vid det här laget, knappt någon orkar uppröras längre då skolor, lägenheter, vårdcentraler och äldreboenden har ”avknoppats” på löpande band det senaste decenniet och inför våra ögon fullständigt varufierats. Att hävda sin rätt till tak över huvudet, hjälp och omvårdnad på ålderns höst eller rörlighet inom stadens gränser är inget som görs ostraffat. När varenda serviceinrättning har ett vinstmål som övergripande fokus blir vårt människovärde plötsligt så olika i inbördes jämförelse, vi får vad vi betalar för och prislappen avgör vårt värde.
Utförsäljningarna av allmännyttan, det gemensamt ägda, av kollektivtrafiken innebär att vi som tidigare kunde kalla oss delägare med rätt till insyn och inflytande över de offentliga resurserna knappt ens kan ta rollen som brukare för given längre. Den enda identiteten vi tillåts ha till den privatiserade staden är den som konsument, för varje nytt vinstkrav ökar avgiftstrycket på invånarna. Tidsenliga entreprenörer i form av vaktbolag ser till att gallerian inte blir en mötesplats eller, hemska tanke, utrymme för politisk och social interaktion. Vad som är ett offentligt rum är plötsligt väldigt oklart, existerar det ens något sådant år 2010?
Kollektivtrafikanterna är numera kunder till en rad olika företag med hänvisning till valfrihet och konsumentmakt som enda chans till påverkan. Om vi är missnöjda med en produkt eller om priset är för högt så kan vi i valfrihetens namn köpa ett annat kaffe, byta till en annan skola eller ta bilen istället för bussen. Den som inte vill eller kan delta i avgiftssamhället stängs ute och får (i bästa fall) stanna hemma.
När vi i Planka.nu förespråkar nolltaxa gör vi det utifrån föreställningen om kollektivtrafikens suveränitet. Frågan om allas rätt till mobilitet och tillgång till staden och dess utbud, ökad jämställdhet och betydande klimatförtjänster med ett ökat kollektivt resande är bara några av våra argument för avgiftsfri kollektivtrafik. Vi ser kollektivtrafiknätet som stadens livsnerv, en förutsättning för sociala relationer i en storstadsregion som Stockholm och för varje bit av den som säljs inskränks invånarnas medborgerliga rättigheter. Det är därför av största vikt att vi ifrågasätter denna nyordning, diskuterar framtidens lösningar och framför allt – att vi inte bara köper att det är som det är.
Egentligen tycker vi ju om vår kollektivtrafik. Vi vill ju helst att den ska vara just vår, för oss av oss, till vår tjänst och kollektivt finansierad av oss alla tillsammans! Lokal organisering och samordnade avgiftsstrejker är ett par av de redskap vi har för att bekämpa utförsäljningarna av våra tillgångar. Vi måste komma ihåg att vi är medborgare med skyldighet att ta ansvar för staden och varandra och det är vår skyldighet att försvara allmänningarna och föra dem vidare till kommande generationer.