Vad de sista stridande och civila tamilerna fick uppleva längs den kilometerlånga kustremsan utmed Indiska Oceanen under inbördeskrigets sista ödestimma är svårt att föreställa sig. Ingen av dem kan återge någon känsla eller beskriva några intryck: Alla sköts eller plågades till döds. Landet pustade ut, dess nya maktelit fick arbetsro och cynism och goda relationer till mäktiga västländer gjorde att FN:s uppgifter om folkmord, krigsbrott och grym behandling av tamiler i de upprättade koncentrationslägren blott landade i – ingenting.

Nu har nya skakande filmklipp och rapporter läckt ut som menar att FN:s utredningar helt strider mot den lankesiska regeringens officiella linje; den som gör gällande att inga civila dödats under krigets slutskede. Det är den kanske grövsta lögnen inifrån maktens korridorer sedan George W Bush påstod att Irak satt på massförstörelsevapen. Enligt FN och närvarande NGO:s dukade över 30 000 tamiler under för statsbeställda utrensingskampanjer. Men några rättsprocesser riktade mot landets president Mahinda Rajapaksa är inte aktuella, skriver engelska The Guardian. Orsakerna är två: tamilerna har i decennier framgångsrikt misskrediterats i västerländska medier, schablonen och rasismen gentemot tamiler har borrat sig djupt in i vår kultur. Dessutom har ingen etablerad politiker med vit hud krävt sanktioner eller rättsliga åtgärder gentemot sina lankesiska kollegor. Dock har brittiska parlamentariker föreslagit bojkott av Sri Lankas turistsektor.

Däri ligger nämligen landets förmodade ekonomiska livlina, i den vita människans längtan efter avkoppling. Ur ett geopolitiskt perspektiv har Sri Lankas politiska styre nämligen gjort det enda rätta för att hålla oberoende utredningar om uppenbara brott mot mänskligheten stången. Dörrarna har öppnats för storskalig turism. Och vilka zoner passar bättre att så de malliga turistkomplexen, swimmingpoolerna och golfbanorna än de regioner som tidigare beboddes av tamilska tigrar eller upprättade tamilska civilsamhällen? (De senare numera instängda i kritiserade koncentrationsläger.)

”Men att utveckla turismen i norra och östra Sri Lanka kräver inget mirakel. Så snart taggtråden plockats bort, vägar reparerats och nya hotell byggts väntar öns bästa stränder”, skriver Per J Andersson, på fullaste allvar bör understrykas, i Travel News. Rensa stränderna från krigets ärr och vips kan en industri blomma ut i sin fulla vidd. Det är lika cyniskt som framgångsrikt. Att det finns en koppling mellan den expanderande turismen och den fortgående diskrimineringen av tamiler är ett känt faktum. Turismen har blivit en så oumbärlig komponent av landets ekonomi att inget tillåts hindra dess färd mot solen. Allra minst dålig publicitet. En punkt som förenar den officiella lankesiska linjen, stödd på förnekelsen av krigsbrott, tortyr och moderna Gulag-läger, och de svenska charterbolagens broschyrer.

”Det är barnvänligt”, understryker svenska resebyråer i informationsbladen om Sri Lanka. Poolerna är inte farliga att simma i, Indiska Oceanen och dess solnedgångar är blott ett stenkast bort, maten är billig och på kvällarna ordnar hotellen underhållning. Inga av de större svenska charterbolagen beklagar den etniska resningen av tamiler, än mindre informerar om det politiska läget. Den etablerade dagspressen i Sverige har gladeligen hoppat på turisttåget till ”det lugna Sri Lanka”. I någon artikel har inbördeskriget lite pliktskyldigt nämnts, men att staten i dag profiterar på slakten av tamiler tycks inte intressera lika mycket, måhända säljer det inte lika många lösnummer.

I Sri Lanka härskar cynismen och apartheiden hand i hand med svenska charterbolag. En kärleksaffär som gynnar båda parter. Turistindustrins slogan är ”små mirakel”, en aningen blygsam inställning som lockar, svenskar tror att de gör ett krigshärjat land en tjänst. Istället legitimeras den lankesiska statens politik och hjärntvättade vita turister sprider lögnen om ”det lugna Sri Lanka” vidare genom fotoalbum på Facebook och släktträffar.