För dem som har läst böckerna är personerna bekanta, Katitzi, hennes syskon, pappa Taikon och styvmodern "Tanten". Medan andra världskriget pågick försökte de hanka sig fram och reste runt på de svenska vägarna med sitt tivoli, ibland omtyckta och respekterade men oftast bespottade och sedda som andra klassens medborgare eftersom de var zigenare, romer.
Men historien som utspelas på Folkteaterns scen är till största delen ny. Personerna är desamma men handlingen har förflyttats till en obestämbar nutid, berättar regissören Lars-Eric Brossner.
– När jag pratade med dramatikern Emma Broström om materialet bad jag henne skriva en egen berättelse utifrån böckerna. I början av föreställningen flyttar familjen in i sin första lägenhet och Katitzi tycker det är jättespännande, bara en sådan sak som att ha grannar, det har hon inte haft förut. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att bo där, på grund av att de är romer.

Lars-Eric Brossner säger att ämnet är ständigt aktuellt, romer behandlas fortfarande som andra klassens medborgare av många.
– Det ser inte så ljust ut i verkligheten heller. Romer är så mycket utanför att ingen bryr sig längre. Vår statsminister har sagt att det inte behövs några åtgärder i frågan och Maria Leissner säger i sin utredning att romer senast om 20 år ska vara helt integrerade och likvärdiga medborgare. Det betyder att ett barn som föds i dag måste vänta i 20 år på att få räknas som en fullvärdig medborgare. 20 år, det är helt oacceptabelt. Det är 2010, längre än så måste vi ha kommit.

I samband med föreställningarna kommer det att hända mycket i foajén. Folkteatern har bjudit in den romska föreningen Svarta Safirer som kommer att spela romsk musik och visa bilder och film. Dessutom ska en grupp studenter från kursen "Romani och romsk kultur" vid Linköpings universitet visa upp sitt examensarbete som består av bland annat filmer och traditionella romska danser. Allt för att öka kunskapen och förståelsen för romsk kultur bland publiken, och dessutom öppna ögonen för det som är annorlunda och få folk att se bortom det ytliga.
– Utanförskap finns ju överallt, säger Lars-Eric Brossner. Se bara hur det ser ut i skolor även idag. Har du konstiga kläder får du inte vara med, man kan bli mobbad för vad som helst. Katitzi ser
annorlunda ut och har konstiga kläder, dessutom är hon rom, något som får vissa att se ner på henne.
Samtidigt understryker han att Katitzi inte ska ses som en debattpjäs. Det är en poetisk, musikalisk och rolig föreställning, även om den nog kan väcka många funderingar, särskilt hos barn.
– Om en enda familj går härifrån och barnen sedan ställer frågor till föräldrarna om det de har sett blir jag lycklig. Men det är viktigt att komma ihåg att det här är teater, det är ingen vetenskap. Det är till exempel inte romer som spelar romer i föreställningen, jag ser ingen vits med att en som spelar rom måste se romsk ut, snarare tvärtom. Det kan finnas en poäng med det.

Under arbetet med föreställningen har ensemblen träffat romska föreningar och läst på om kulturen, en viktig del av processen.
– Jag läste böckerna om Katitzi som barn och trodde att jag visste en hel del men det visade sig att jag kunde pinsamt lite om romsk kultur. Att läsa på mer var en väldigt viktig del av resan, berättar Cecilia Milocco som spelar Katitzi.
Något direkt samarbete med familjen Taikon har ensemblen egentligen inte haft, däremot har de fått besök av Katarina Taikons syster Lena, och det gjorde ett stort intryck på dem, berättar Cecilia Milocco.
– Det kändes väldigt fint att träffa verklighetens Lena, det var ett kärleksfullt möte, säger hon.
När hon närmade sig rollen var det med en känsla av att berättelsen handlar om utanförskap och överlevnad, något hon ser som tidlösa teman.
– Jag ville få ihop Katarina Taikons Katitzi från 1940-talet med en Katitzi av i◊dag. Det är viktigt att man känner igen henne.