Den galna euron
Irland, Portugal, Spanien... Land efter land står på tur för att gå igenom ekonomiska stålbad. Men vad handlar det egentligen om? I Portugal stod landet stilla förra onsdagen, på grund av en generalstrejk mot landets åtgärder mot krisen. I Dublin demonstrerade 100 000 irländare mot uppgörelsen mellan regeringen, Internationella Valutafonden och EU. Är det bara gnällspikar från Europas fattigare länder? Nej, knappast. Men det är ett intressant experiment i att lura en hel kontinent som vi nu ser. För det handlar om att lura i oss alla att ingenting är eurons fel. Ingen ska få misstänka att krisen skulle ha något att göra med EU:s projekt att driva alla medlemsstater till gemensam valuta och genensam penningpolitik.
Att detta slagit mot valutaunionens fattigare medlemmar borde dock vara tämligen uppenbart för alla som kikar med någorlunda nyktra ögon på vad som nu sker. Det handlar som vanligt om det orimliga i att tro att räntenivåer och andra styrmedel skulle kunna funka bra på samma sätt i länder som Tyskland, och länder som Portugal och Spanien.
Istället faller nu ekonomin i de fattigare euroländerna som käglor, och det är inte precis bankerna som glatt spekulerat som får ta den stora smällen. Den nya principen är att bankernas pengar ska räddas till varje pris, om det så ska ske med hundratals miljoner av skattepengar – skattepengar som annars givetvis alltid är slut när andra satsningar diskuteras.
Det finns en logik i det här. Bankernas roll i ekonomin har blivit av sådan typ att konsekvenserna blir svåra att förutse om bankerna faller samman. Men lösningen kan inte fortsätta vara att privatbanker ska fortsätta att ha en allt vildare lekstuga – någonstans måste staterna snarare se till att hitta nya sätt att reglera bankerna.
Helt annorlunda och mer krävande regleringar på bankväsendet som helhet borde bli en självklar slutsats av vad som nu händer, och en ambition att låta staterna driva vissa storbanker, vid sidan om kooperativa banker. Det skulle kunna vara en ambition för ett annorlunda bankväsende, mer ansvarsfullt än dagens.
Men det är ändå euron som har sugit de ekonomiska kriserna till Europa. Det fortsatta försvaret av att euron ska köras vidare som valuta enligt principen ”business as usual” är ungefär lika märkligt som bankernas lekstuga. Det tydligaste problemet med euron är ju förstås just nu de ekonomiska svårigheterna med att ha en gemensam valuta, penningpolitik och finanspolitik för så olika länder.
Men vad som mer sällan nämns är det demokratiska problemet. Ingen portugis, irländare eller spanjor har kunnat påverka de beslut som nu kör deras länders ekonomier i botten. Det talas om att Spanien nu drabbas av en fastighetsbubbla. Men vad ligger bakom denna fastighetsbubbla om inte en räntepolitik som styrts från en centralbank långt borta i en tysk småstad?
I helgen som gick gästade en portugisk teaterensemble passande nog Stockholms Stadsteater. De spelade pjäsen Döda hundar skäller inte, om två föräldrar som gömmer familjens döda hund för sonen, för att de tänker sig att sanningen inte ska få komma fram. När sonen till slut hittar hunden och konfronteras med sanningen blir han galen.
På sätt och vis är denna portugiska historia också en passande bild av euro-projektet i dag. Vissa gör allt för att sopa sanningen om euron under mattan. När sanningen ibland kommer fram blottläggs galenskapen, än så länge utan något tillnyktrande från de som bestämmer över politiken.
För övrigt vill Folkpartiet fortfarande att Sverige ska anslutas till euro-valutan så snart som möjligt. Snacka om ett parti som behöver nyktra till.
Linus vill bara tipsa om att en ledande representant för republikanerna i den amerikanska kongressen nu föreslagit att Wikileaks ska förklaras som terrorist-organisation, eftersom de bland annat avslöjat att USA-diplomater bedriver organiserat spionage i FN-högkvarteret. Definitionen av terrorism i "kriget mot terrorn" går onekligen från klarhet till klarhet.
