När Ewa Harringer påbörjade arbetet med att skriva en ny pjäs hade hon inte i tankarna tt det skulle utvecklas till en komedi – det komiska uppstod under arbetet.
– Medan jag skrev levde personerna sitt eget liv och jag bestämde egentligen inte över dem, berättar hon. Men så småningom visade det sig att det var ganska roligt, det de gjorde och sa. Framförallt märkte vi av det när vi började repa.
 
Lyckoformeln kretsar runt tre generationers kvinnor, mormor, dotter och dotterdotter. Mormodern, som spelas av Ewa Harringer själv, är änka och har postpolio, något som dotterdottern inte tycker borde hindra henne att träffa en ny man. Hon övertalar sin mormor att gå med på en dejtingsida på nätet. Samtidigt som pjäsen handlar om mormodern och hennes försök till kärleksliv står även relationen mellan de tre generationerna i fokus.
– När är man egentligen vuxen? När blir man mamma åt sin mamma och när slutar man vara mammig gentemot sina barn? Relationen mellan dem handlar mycket om kontroll. De yngre vill kontrollera mormor som sitter i rullstol och inte klarar sig själv, samtidigt vill hon ha kontroll över de yngre.
Ewa säger att pjäsen är en ren fantasi, det är inget som är självupplevt, även om det är en historia som skulle kunna vara sann. Och det finns drag av henne själv i alla karaktärerna.
– Jag vill skapa en historia som berättar något, säger hon. Det är en fantasi samtidigt som jag vill att de som ser den ska kunna känna igen sig.
 Ewa Harringer debuterade som dramatiker med sin förra pjäs Flickan som trodde på drömmar, som baserades mycket på hennes eget liv. 1975, nyutexaminerad från Scenskolan och nybliven mamma, diagnostiserades hon med MS vid 23 års ålder. Diagnosen hindrade henne inte eftersom det mest handlade om känselbortfall, något som inte syns utåt. Ewa kunde fortsätta med teatern i ytterligare tolv år, men sedan fick hon fysiska men som gjorde att hon var tvungen att sluta. Flickan som trodde på drömmar innebar, förutom författardebut, comeback som skådespelare. Hennes sjukdom innebär att hon har svårt att röra sig, men det betyder inte att hon inte kan spela teater.
– Det är bara att bestämma sig, tycker hon. Antingen är du ett offer eller ser du till att klara av det. Finns det inga roller med rullstolsburna kvinnor i övre medelåldern får jag väl skriva en själv.

Hon menar att de roller med funktionsnedsättning som finns för det mesta handlar om någon som råkar ut för något under pjäsens gång. Och den personen brukar i så fall spelas av någon utan funktionsnedsättning.
– Det är en stor skillnad när någon som kan gå spelar rullstolsburen. Alla vet ju att han kan gå egentligen.
Med sina egna föreställningar öppnar hon en liten dörr för skådespelare med funktionsnedsättningar, men samtidigt ser hon det inte själv som om hon fyller ett hål.
– Jag har nog aldrig sett det så. Det är inget jag har funderat över i alla fall, men det gör jag kanske. Fast jag tänker mest på att skriva en roll åt mig själv, och jag kan ju inte gå.
Men efter att ha funderat en stund tycker hon att det kanske finns en poäng i det, att öppna ögonen för att alla skådespelare kanske inte kan röra sig hur mycket som helst. Det borde inte förhindra någon att spela teater.
– Man måste ju inte kalla det rullstolsteater, utan vilken teater som helst. Fröken Julie i rullstol, varför inte? funderar hon.
– Men folk vågar väl inte, säger hon sedan, kallt konstaterande.
 
Hennes sjukdom har inte varit något större problem under arbetet med Lyckoformeln. Skrivandet fick ta den tid det tog och den trötthet hon kände i början av repetitionerna är inte lika stor längre, berättar hon. Och hon är övertygad om att spelperioden kommer att gå bra och att hon kommer att orka utan problem.
– Det är så ju vansinnigt roligt!