Andra gånger är saken rätt klar redan från början. Rob Reiners Spinal tap (1984) om det fiktiva hårdrocksbandet med samma namn väcker inget ”men tänk om ...”.

Så vad är då I’m still here? Få lär väl ha missat Joaquin Phoenix ”mentala krasch” då han i oktober 2008 lät meddela att han skulle lägga skådespelarkarriären på hyllan och bli rappare. De som såg honom kunde vittna om en total talanglöshet på området. Som om det inte vore nog gjorde han ett numera ökänt framträdande hos David Letterman.

Att Phoenix var på väg utför rådde det alltså ingen tvekan om och efter det verklighetsfrånvända framträdandet på Lettermans show var han ett stående skämt i Hollywood. Samtidigt började det spekuleras kring huruvida det hela var en bluff. Kunde det verkligen vara så illa?

Jodå, i våras avslöjades det att Phoenix hela tiden hade spelat en roll för ett hemligt projekt med Casey Affleck – I’m still here.

Efter succérollen som Johnny Cash i Walk the line (2005) snurrade livet allt fortare, vilket kan verka som en rimlig förklaring till att någon går in i väggen. Phoenix säger i filmen att han inte längre vill spela rollen som sig själv utan visa sitt sanna jag. Och i scen efter scen ser vi honom ständigt med någon form av rökverk i handen, till synes allt mer hög och med allt mindre kontakt med verkligheten. Dessutom är han egocentrisk, utan tillstymmelse till självdistans. Hans hiphopkarriär är ett misslyckande, låtarna är usla men han förstår inte varför Sean ”P. Diddy” Combs inte vill arbeta med honom.

Filmen är välgjord och ger tittaren känslan av att det här nog skulle kunna vara sant. Joaquin Phoenix är antingen väldigt skicklig på att spela rollen som en filmstjärna på dekis, eller så har han verkligen gått hela vägen för filmens skull. Det är onekligen ganska roligt – och förmodligen hade Affleck och Phoenix också kul när de gjorde filmen.

Men är syftet att visa hur lätt det är att dupera en hel nöjesvärld eller att säga något djupare? Du är inte bättre än din senaste film eller ditt senaste sammanbrott. Paralleller dras till Britney Spears frisörbesök och media kritiseras indirekt för frossandet i människors personliga problem. I bästa fall är filmen, och hela projektet, en tankeställare för de värsta frossarna.