Strafftänkande är i alla relationer, liksom i samhället i stort, ett misslyckande. Det är ett ineffektivt sätt att förändra någons beteende eller motivation. Dessutom är det oförenligt med att värna om allas värde och integritet. Risken är uppenbar att man får kränkta individer som blir ögontjänare eller mobbare.

Över Sverige sköljer en våg av snabba uppfostringsmetoder, quick fix, som praktiseras på barn och hundar. Metoderna är lätta att ta till sig och de förs fram med farligt förenklade och självklara argument. Vem håller inte med om självklarheter som ”det måste vara ordning i skolan om barnen ska lära sig något” eller ”lärare ska inte behöva vara rädda för sina elever”. När det handlar om hunduppfostran är det givet att ”en hund kan inte få styra våra liv eller vara farlig för omgivningen”.

Det är gamla unkna, förlegade värderingar som kommer tillbaka, förpackade på ett sätt som gör dem lättsmälta för den tidspressade nutidsmänniskan: ”Det är bara en fråga om ledarskap och att visa vem som bestämmer”. En attityd gentemot hundar eller barn som i grunden bygger på ett maktbehov. Det som händer nu är en obehaglig utveckling som är ett symtom på en lång rad brister.

Under stor del av 1900-talet var det för många självklart att både barn och hundar skulle uppfostras för att de skulle anpassas till samhället. Denna ”svarta pedagogik” handlade om att bestraffa ”felaktiga” beteenden och att bara öka straffet om det inte hjälpte. Mycket av det som de unga visade, vare sig det var barn eller hundar, var helt enkelt oönskat och skulle till varje pris tas bort. Förståelsen för barns eller hundars behov var liten, insikten om straffens effekter ringa. För barn handlade det om örfilar, skamvrån eller ännu värre övergrepp. För hundar var det mycket brutala uppfostringsmetoder med våld och smärta som grund för fostran.

Få säger sig i dag sympatisera med det gamla synsättet. Men samma inställning dyker nu upp om än i friserad form för att passa vår tid. I program efter program får vi på TV se hur ”experterna” tränar hundar genom att utsätta dem för straff och kraftiga obehag, begränsa deras rörelsefrihet och isolera dem från social kontakt. I ”supernannyprogram” visas på ett publikfriande och förenklat sätt hur oregerliga barn tvingas anpassa sig genom metoder som andas psykisk misshandel och respektlöshet. Ingen ställer på allvar frågan varför barnen och hundarna beter sig som de gör. Istället verkar orsaken bara vara förälderns eller hundägarens oförmåga att sätta gränser, att tala om vem som bestämmer – med andra ord visa sin makt.

I skolan ska man använda isolering, socialt tryck och psykisk bestraffning, gärna inför andra, som påtryckningsmedel – agan är inte långt borta. Barnen ska få tidiga betyg, omdömen och ordningsbetyg – stressen och utslagningen ska ned i åldrarna. Hundar ska tränas med hårdhänta metoder, bestraffning, tvång och begränsningar i frihet. Det har blivit populärt med specialdesignade stryphalsband som trycker på känsliga delar av halsen, för att åstadkomma andningsproblem och smärta. Att stänga in hunden i en liten bur har blivit allt vanligare för att till exempel kunna lämna den ensam eller få den mer entusiastisk när vi vill träna den.

Vad behöver barn och hundar mer än något annat? Tid och tålamod, kärlek och engagemang för sin egen skull. Hur många orkar och är beredda att ge detta i det liv vi lever i dag? Vår livsstil kan sammanfattas som tidsbrist, omåttlig konsumtion och ett enormt behov av att synas offentligt hos vuxna människor. Vi måste ha allt nu, med en gång. Vi tappar bort mycket av den naturliga vardagliga samvaron – den som ger trygghet, nära tillitsfulla relationer och så småningom sociala normer. En uppfattning om hur man beter sig, ja helt enkelt etik och grundläggande värderingar. Detta kan inga förenklade metoder, strafftänkande, tvång eller begränsningar av frihet ge.

Det handlar ibland om att barnet eller hunden ifrågasätter vår auktoritet. Då är det lätt att överreagera. Speciellt om man själv känner sig pressad, socialt eller ekonomiskt, eller när självkänslan sviktar. Quick fix för snabba resultat i uppfostringsprocessen blir lösningen. Men var finns eftertanken och analysen? Vem ser barnet som fryses ut, inte syns, inte får kramar, behandlas respektlöst, hånas när det misslyckas? Vem ser hunden som ligger ensam, som bara får en kort stunds aktivitet på en hel dag, som utestängs från gemenskapen, som straffas fysiskt och psykiskt? Ska man kunna åstadkomma en varaktig förändring måste man gå djupare. Pedagogik som är värd namnet bygger på uppmuntran, positiv förstärkning och att den lärande ska stärkas i sin självkänsla.

Det är dags att skrapa hål på quick fix-fernissan! Vi måste namnge uppfostringsmetoder för vad de är. Om det i själva verket är en respektlös utfrysning från gemenskapen och en vägran att lyssna till barnets argument är det inget annat än psykiskt våld. Fysiskt våld mot hundar är alltid fysiskt våld vare sig det kallas korrigering eller specialdesignat halsband. När vi nämner dessa företeelser vid sina rätta namn och verkligen tar itu med grundläggande brister kan vi få ett insiktsfullt samhälle med en känsla för vad som är en verkligt bra uppfostran för såväl barn som hundar.