Nu sjösätts som bekant den ”nya” gymnasieskolan. Många av oss gymnasielärare är både oroliga och starkt kritiska till reformen. Skoldebatten och våra barns framtid har kidnappats av en politiker som representerar cirka sju procent av befolkningen och som oftast står helt oemotsagd. Utbildningsministerns lösning är som bekant mindre ”flum” (kultur- och estetiska ämnen?), mer katederundervisning och hårdare tag (disciplin).

Reformen halverar yrkesprogrammens kurser i svenska och samhällskunskap. I vilken tankesmedja har dessa tankar smitts? För vilken framtid? Är framtid synonymt med flum, för Björklund? Tankarna går till Orwells 1984, och ett i sammanhanget passande nyord vore framåtbakåt.

I och med reformen, som träder i kraft nästa läsår, försvinner alltså de hittills obligatoriska estetiska kurserna ur programmen. Detta är inte bara galenskap, vilket de flesta människor som dagligen lyssnar på musik, njuter av bilder och konsumerar dramatik i olika former inser, utan också förödande för kvaliteten i utbildningen. Många bild-, drama och musiklärare förlorar sina tjänster.

Jan Björklunds största problem är att han verkligen tror att han på detta sätt höjer lärarnas och skolans status och skapar bättre konkurrenskraft för Sverige. Tror är ett nyckelord, för Björklund förbiser kategoriskt och tvärsäkert den forskning som finns på området. Exempelvis visar Anne Bamford i sin forskning att skolor som satsar på konstnärliga uttryck når bättre resultat. De finländska framgångarna går hand i hand med estetiska inslag utbildningen.

Det finns fler framgångsfaktorer: ibland står vi lärare framför klassen (katederundervisning), ibland bildar vi en ring eller går runt och lyssnar. Hur vi hanterar datorer och internet i en pedagogisk miljö är en aktuell samtids- och framtidsfråga. Att åberopa katederundervisning är som att hävda att en snickare bör använda slagborr oftare, oavsett vad som ska göras.

Man spikar inte med en borr, så sluta tafsa på våra verktyg, Björklund och ta del av forskningen! En god pedagog har en rikt utrustad verktygslåda, där en kärleksfull inställning till eleverna ingår.

De yrkesförberedande programmen anpassas nu efter den tredjedel av eleverna som hoppar av dem: de elever som går kvar och bäst behöver får hälften så mycket svensk- och samhällskunskapsundervisning. Detta innebär att sänka kompetensen hos de yrkesutbildade: vilken villaägare vill inte att det ska vara en kunnig, till och med läskunnig, elektriker som installerar starkströmmen?

Alla människor i en demokrati behöver en egen röst, vilket svenska och samhällskunskap i mycket går ut på. Hur rimmar reformen med rädslan för Sverigedemokraternas framfart? Delar av reformen andas en krass, och ur ett historiskt perspektiv, farlig människosyn.

Alla människor behöver konst och existentiella samtal, för även elever är just människor. I Storbritannien, vid tiden för andra världskriget, var det många som undrade om det inte var dags att skära i kulturutgifterna när nu nationen var så ansatt av tyskarna. Churchill höll inte med. ”Om vi minskar utgifterna till kulturen, vad är det då vi ska försvara?” frågade han.

Min status höjs inte i Björklunds skola. Lärarna i bild, drama och musik hör nog inte ens till Björklunds skola. Både min lust och mitt engagemang grundar sig på mina kunskaper och erfarenheter om vad som är bra undervisning, och frågan är om jag hör hemma i den ”nya flumbefriade” skolan. Våra barn har inget val.

Framtiden är förr.