Så här säger en gymnasieelev i Malmö till exempel: ”På den skola jag går på finns ingen elevdemokrati. Och vad är egentligen elevdemokrati? Den är selektiv och uteslutande. Jag vill inte bli klappad på huvudet och bli ombedd att bara ha åsikter om skolans cafeteria. Som om det är det som är viktigt och som om det är det jag borde intressera mig för.”

På min skola tillsattes ett elevråd genom en lappdragning. Alla fick skriva sitt namn på ett papper, därefter drog läraren lott om vem som skulle vara klassens representant. Jag undrar vad som hade hänt om vi hade gjort likadant i valet till kommunfullmäktige i Malmö. Kanske hade det fungerat, kanske hade det varit det verkliga folket som blivit våra representanter, de som en gång har hamnat fel, de med insikt i hur det är att vara utanför samhället, och inte nödvändigtvis de insatta, de med gott kulturbagage och ett fläckfritt förflutet tillräckligt rent att synas i dagsljus. Kanske var det så min skola resonerade när ledningen valde att ignorera handuppräckarnas bedjande blickar om att få vara med som representanter för vår klass och vår skola. Eller kanske tyckte man inte att det var viktigt att följa läroplanens demokratiska riktlinjer? Resultatet blev ett elevråd som fick besluta om flingorna och salladsbuffén i matsalen. ”Vill ni ha den här sorten, eller kanske… den där? Nu ska vi rösta!” Elevdemokrati ser säkert bra ut på håll. Men hur väl fungerar det i praktiken? ”Barn och unga är viktiga, de är vår framtid” hörs ofta i samtal om ungas inflytande. Jag undrar varför barn och unga inte anses vara viktiga här och nu, och varför barnens demokrati ska se annorlunda ut än vuxnas.

Jag och mina kollegor fick i juni uppdraget av Malmö stad att öka valdeltagandet bland unga. Nu, i slutskedet av projektet Demokratiambassadörer ville vi skriva ner de tankar och åsikter vi mött hos elever, förstagångsväljare, människor som för bara en liten stund sedan varit barn och som fortfarande räknas till gruppen unga. Vi vill, som alla andra, göra skillnad. För visst borde det vara så att deltagande i samhället är en självklarhet? Under en av våra diskussionsträffar lyftes ämnet religion, i samband med att vi diskuterade frågan ”Hur ska vi leva tillsammans?”. Samtalet kom in på skola och religion, om religionsundervisning i motsats till religionskunskap, alltså undervisning i ämnet religion, inte om. Representanterna från olika trossamfund ville att det skulle finnas religionsundervisning, eller i alla fall ett bättre alternativ till inblickar i trosåskådningar än läroböcker som kanske inte alltid förmedlar kunskap från olika, eller objektiva, perspektiv. Många i rummet höll med. Jag kom att tänka på ämnet samhällskunskap. I skolan får vi lära oss om samhället, men inte hur vi deltar i det. Om varje samhällslektion hade varit ett diskussionsforum där alla är välkomna att delta – sakkunniga, politiker, tjänstemän, elever, lärare, rektorer – hade samtalet om demokrati kanske varit på väg att bli demokratiskt. Kanske hade samhället inte känts lika avlägset, och ungdomsåren inte en förberedelse i väntan på att få delta i det. I läroplanen för de frivilliga skolformerna under rubriken Rättigheter och skyldigheter finns ambitionen faktiskt redan formulerad:

”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande

demokratiska värden. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska

arbetsformer och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt

ansvar och aktivt deltaga i samhällslivet.” (Lpf 94, sid 4, Rättigheter och skyldigheter)

Vi är självklart medvetna om att elevdemokratin på vissa skolor faktiskt fungerar. Där ges elever utbildning i hur skolan ska se ut, och verktyg för att förändra. Många får lov att se kursplanen innan kursen har börjat och ges möjlighet att vara med och bestämma hur lektionerna ska utformas. Tyvärr är det här ingen standard. Faktum är att elever på samtliga av Malmös gymnasieskolor känner ett utanförskap, i skolan och även i samhället. I dag är det upp till lärarna huruvida de väljer att bejaka läroplanens värdegrund eller inte. Det är dags att ge alla barn och unga lika möjligheter att påverka. Det är demokratiambassadörernas uppmaning till Malmö stad.

Foto: Privat

”Kanske tyckte man inte att det var viktigt att följa läroplanens demokratiska riktlinjer? Resultatet blev ett elevråd som fick besluta om flingorna och salladsbuffén i matsalen”