År 2012 kan denna livets cirkel vara till ända, eller åtminstone skadeskjutet med oförutsedda konsekvenser. Inte för människan men för miljön och djurriket. Regeringen i Dodoma, Tanzanias huvudstad, planerar nämligen att dra en motorväg genom Serengeti från Kilimanjaros bergsfötter hela vägen till staden Musoma vid Victoriasjöns strandbanker. Vägen skulle korsa den redan befintliga vägen som leder safarilaster och andra turistlaster genom Serengetis 15 000 kvadratkilometer vidsträckta marker. Det är ett kontroversiellt beslut då Serengeti sedan 1981 är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.

Men vägprojektet påhejas ivrigt av västvärlden som ser motorvägen som en Sesams port till näringarna kring Victoriasjön, till Tanzanias guldfyndigheter och i förlängningen till mineralparadisen i Kongo och Zambia. En mer bekväm väg in till den globala ekonomins förtjänster än den som nu finns tillhands, via hjärtat av Afrika, där FN-korruption och konflikter gett gruvdriften dåligt rykte.

Men myntet har som bekant flera sidor. Det har just hållits val i Tanzania, ett av världens fattigaste länder och i skottlinjen för EU:s nyliberala biståndspolitik. Under valrörelsen talade man just om denna väg, och man ska ha i åtanke att en väg här främst symboliserar andra saker än bortskrämda djur; den symboliserar industrialisering, framsteg, lite jobbmöjligheter. Och den sittande regeringen ledd av president Jakaya Kiwete kunde inte vara tydligare inför valet: “Vinner vi valet kommer vägen att byggas.”

Och vann gjorde Kiwete överlägset. I Tanzania har revolutionspartiet CCM suttit på makten sedan självständigheten 1962, i början ett radikalt socialistparti med afrikansk touch, men är i dag mer ett västvänligt statsparti sedan självständighetshjälten och president mellan 1964-1985 Julius Nyerere klev åt sidan. Har Tanzania något annat val än att låta bygga motorvägen i syfte att sparka igång ekonomin? Det beror på vem du frågar. Forskare, ekologer och djuren i Serengeti lär rösta emot, den vacklande ekonomin röstar självfallet för.

Men frågan är om motorvägen verkligen kommer att bli ett incitament för ökad ekonomisk demokrati i Tanzania. Vad som emellertid kan fastslås är att guldbolagens munnar kommer att vattnas; bättre vägar kan öka produktionen och intensifiera (och legitimera) jakten efter nya guldfyndigheter. Men då denna sektor är privatägd och dirigerad av utländska händer sipprar ytterst få inkomster ner till de byar och regioner som törstar mest efter det som president Kiwete och hans regering talade om under valrörelsen: förbättrade förutsättningar för landets fattiga.

Ekvationen är svår, nästintill olöslig. Men icke desto mindre det dilemma som länder i syd ställs inför då omvärldens omänskliga doktrin talar om tillväxt till varje pris. På bekostnad av de områden som vi beslutat oss för att bevara för den ekologiska och levande mångfaldens skull.