Snart är jag borta är en berättelse om längtan. Längtan bort från småstaden, efter kärlek, och i princip efter hela vuxenlivet som finns inom räckhåll men ändå en bit ifrån. Mycket handlar den också om musik, en nog så viktig del av livet. Snart är jag borta blandar hopp och förtvivlan, minst sagt.
– Det Maja och Lina går igenom är en del av många unga tjejers verklighet, säger Hanna Jedvik. Det är så otroligt mycket de måste förhålla sig till, våld, ord, ryktesspridning. Jag ville ge de här tjejerna en röst och det är ingen slump att jag berättar just den här historen.
Hon berättar att hon hade en tydlig tanke bakom berättelsen som tog avstamp i medierapportering och faktalitteratur.
Men samtidigt visste hon inte allt om Maja och Lina i början. Karaktärerna bara fanns där och det var inte ens säkert att de skulle känna varandra, men så småningom blev de bästa vänner.
– De utvecklades mycket medan jag skrev och växte liksom ihop. Mycket av skrivandet innebar att samla ihop vad de gjorde och skriva ner det.

Snart är jag borta börjar med att Lina tar sig hem efter att ha blivit brutalt våldtagen av ett gäng killar. Hon håller upplevelsen och traumat för sig själv, rädd för rykten, att hon ska stämplas som hora och tycker att det är hennes eget fel eftersom hon följde med på den där efterfesten. Hon vågar inte ens berätta för Maja, för hon har egna problem. För henne handlar det om djup ångest, om att passa in, hur man ska bete sig och för att döva ångesten skär hon sig i armarna.
Det hör inte till ovanligheterna att tonårstjejer brottas med sådana problem, något som är viktigt att föra fram i ljuset, säger Hanna Jedvik.
– Man måste våga tänka tanken på hur ungdomar egentligen har det. Men det är inte lätt för föräldrarna, de är inte så centrala som vuxenvärlden kanske tror.
Hon är övertygad om att ungdomarna i många fall inte berättar för föräldrarna eftersom de har någon idé om att de vill skydda dem och inte oroa dem.
– Men föräldrarna kan hantera det, de måste kunna det, och vara tydliga och visa att "jag finns här när du behöver och jag lyssnar, och klarar av att höra, bara släng hit problemen".
Dessutom har föräldrarna själva varit tonåringar och förhoppningsvis kommer de ihåg någorlunda hur det var.
– Det var ju jobbigt och det gick rykten även när jag var tonåring, men då spreds de inte via internet, säger Hanna. Det verkar som om det överhuvudtaget är hårdare nu. Mycket är friare, men det kostar nog på. Många tonåringar mår väldigt dåligt och skadar sig själva. Men uppmärksammas det bara mer nu eller är det vanligare? På många sätt verkar det som om tonåringar mår sämre nu än för 20 år sedan, men vissa saker är jävliga nu och var det då med.

Hanna tror att det är annorlunda nu hur problem lyfts fram både i media och inom litteraturen.
– Man vågar vara mer öppen och visa hur det verkligen är. Det kanske kan vara en trend, det har blivit vanligare med att man använder personliga berättelser för att skildra samhällsproblem.
Men för Hanna själv var det personerna och berättelsen som var det viktiga, hon har ingen plan om att förändra samhället.
– Men betyder boken någonting för någon ung tjej så är det värdefullt. Och om någon vuxen läser den och tänker till lite extra.