Rödgröna på krigshumör
Vi tror på ickevåld som en metod till förändring, då fred för oss inte bara är målet utan också vägen.” Citatet är från Miljöpartiets partiprogram, i sin tur baserat på ett klassiskt citat från Mahatma Gandhi. Poängen med citatet är glasklart – fred uppnås inte genom att man satsar på att kriga.
I veckan gick partiet, tillsammans med socialdemokraterna, ihop med regeringen om att förlänga de svenska militära truppernas deltagande i kriget i Afghanistan. Förmodligen till år 2014, kanske även längre än så.
För en månad sedan sa miljöpartiets språkrör Peter Eriksson att ”den militära insatsen nått vägs ände”. I måndags stod Peter Eriksson i stället och hävdade att det miljöpartiet tidigare bara sagt var att ”vi måste ändra inrikningen på insatsen”.
Vilken ändrad inriktning den svenska militära insatsen innebär är dock högst oklart – det handlar fortfarande om att delta i ett Nato-krig parallellt med utbildning av Kabul-regeringens egna soldater. Allt styrs ju från Nato och Isaf, det är knappast så att de svenska soldaternas agerande kan handla om något annat än det som Nato-ledningen bestämmer.
I riksdagsvalet lovade de rödgröna att man ville att de svenska militära trupperna skulle tas hem omgående, med början redan strax efter årsskiftet. Nu röstar de rödgröna – utom Vänsterpartiet – för att Sverige tvärtom ska fortsätta delta i kriget i åratal framöver.
Det mest intressanta är kanske just hur ledande miljöpartister motiverar fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan. Maria Wetterstrand motiverade det nya beslutet med att Miljöpartiet faktiskt redan från början stött det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Som om det skulle göra det fortsatta kriget riktigt.
Sanningen är ju att det knappast blir bättre i Afghanistan. USA skickar fler och fler trupper till landet. De offensiva militära striderna ökar, liksom antalet döda vanliga afghaner.
2 412 civila afghaner dödades i kriget under förra året, och tusentals skadades – det var det mest våldsamma krigsåret hittills sedan USA invaderade landet efter terrorattackerna 11 september år 2001.
Kriget blir alltså inte bättre. Krig har ju sällan en förmåga att vara bra. Om man skulle läsa Miljöpartiets partiprogram skulle man som sagt kunna få för sig att fredliga insatser är bättre än fortsatt krig. Men Miljöpartiets ledning tycks varken bekymra sig om partiprogrammet eller sina historiska kopplingar till fredsrörelsen.
Det finns en vanlig missuppfattning att de militära insatserna skulle behövas som skydd för humanitär hjälp. Det räcker att notera vad Afghanistankommitténs Lasse Bengtsson skrev om den saken i Aftonbladet för två veckor sedan: ”På frågan om vi behöver stöd av militären, så svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande. När till exempel amerikanska soldater, som nyligen skett, sätter upp en mobil klinik och delar ut egen sjukvårdsutrustning bredvid Afghanistankommitténs sjukhus i Maidan Shahr i den talibandominerade Wardakprovinsen, innebär det mycket stora problem för vår verksamhet.”
Ändå fortsätter militären och svenska politiker att skylla sitt krig på att det skulle vara ett skydd för humanitärt hjälparbete. Låt oss i stället se sanningen i vitögat: Kriget har pågått i nio år, och det blir bara värre. Allt fler civila afghaner dödas av kriget. Ingen tror heller att motståndsrörelsen mot regeringen kommer att besegras militärt. Nu satsar Sverige ännu mer på att bidra till detta krig. Och det enda partiet i Sveriges riksdag som har ryggrad nog att ifrågasätta agerandet är tydligen Vänsterpartiet, riksdagens minsta parti.
Varje svensk soldat kostar två miljoner kronor per år. Kostnaden för svenska soldater hade räckt till tusentals sjuksköterskor och lärare i Afghanistan om Sverige prioriterat annorlunda.
Ungefär halva den svenska befolkningen vill att Sverige drar sig ur kriget i Afghanistan. De rödgröna lovade i valrörelsen att Sverige skulle börja ett sådant tillbakadragande redan i början av 2011. Nästan halva befolkningen röstade rödgrönt i valet.
Nu går alltså de två största rödgröna partierna i stället och gör upp om fortsatt krig i Afghanistan. Det är inte bara ett svek mot socialdemokratiska och miljöpartistiska väljare, utan också ett svek baserat på väldigt oklara motiv.
Framför allt är det ett löftesbrott och svek som bidrar till fortsatt dödande i Afghanistan, istället för fredlig hjälp till ett folk som verkligen behöver det.