Precis som i föregångaren Fulheten vänder Nanna Johansson i Mig blir du snart kär i effektivt på de traditionella könsrollerna. I ett talande exempel tecknar hon sig själv i övre medelåldern med författarkarriären bakom sig. Hon utnyttjar unga studenter och drar sig tillbaka med en fyrtio år yngre man som ser efter henne. Börjar måla, blir känd för sina akvareller och får gator uppkallade efter sig.

Tillsammans med recensionsexemplaret medföljer ett brev: ”Hej Nanna Johansson! Du är så jävla bra, vi älskar dina serier! Och du är snygg också! Får vi chans på dig? Snälla, snälla! PS. Kan du inte skicka ett ex av din nya bok, vi vill så himla gärna recensera den!”. Nanna svarar: ”Tack för brevet! Här kommer boken. Puss/Nanna”. Det är roligt och kaxigt och jag kommer att tänka på ett brev jag fick av en klasskompis i tioårsåldern där det stod ”Får jag chans på dig snälla söta sockerpulla. Svara ja, nej eller kanske”. Till skillnad från Nanna svarade jag ”nej”, och om jag inte minns fel fick min kompis ett likadant brev.

I detta andra album fördjupar sig Nanna Johansson i egocentrismen, visar hur självgodhetens fula tryne gör oss oförmögna att se den andra och dennes behov i till exempel en kärleksrelation eller ett vänskapförhållande. Det är träffsäkert, som när uteliggaren säger: ”Vill damen avvara några kronor till en hemlös?” och damen svarar ”Men herregud, vad vill du ha härnäst? Ett drägligt liv och tak över huvudet?”.

Mig blir du snart kär i påminner mycket om debutalbumet men Nanna Johansson har blivit jämnare i sitt uttryck. Ändå saknar jag ibland spretigheten, som kunde ta sig uttryck i ett inscannat blad med en snabbt tecknad, proportionellt förvrängd gubbe och pratbubblan ”sköt om mig”. Omslaget pryds av en tecknad Nanna som slickar på en klubba med genomborrande blick. Precis som innehållet är det humoristiskt, fulsnyggt och uppfordrande.