Istället ägnar Nima sitt utrymme till att beklaga att så många förtidspensioneras (jag kan berätta för Nima att det sedan många år istället heter sjukersättning eller aktivitetsersättning). Och det kan naturligtvis med rätta diskuteras om sjuka människor som på grund av sin sjukdom inte kan få ett jobb ska kallas sjuka eller arbetslösa. Det är naturligtvis så att nästan alla som beviljats sjukersättning egentligen har en viss (om än kanske mycket liten) arbetsförmåga. Möjligen med undantag för de som ligger i respirator. Men, det finns INGEN som är intresserad av att tillvarata den arbetsförmågan. Dagens slimmade arbetsorganisationer innebär att arbetsgivaren inte är intresserad av att anställa andra än de som har minst 100 procent arbetsförmåga. Det är en lek med ord vad dessa ska kallas, sjuka eller arbetslösa. Men för den som är sjuk har det betydelse.

Och självklart är rut-avdraget en subvention. Marknaden för hushållsnära tjänster (höginkomstnära tjänster som vissa hellre kallar den) är tydligen helt beroende av att den behandlas på annat sätt än andra branscher. Om man där får betala de kostnader som andra får betala så går ju hela branschen i konkurs – om man får tro förespråkarna. Det kan också ifrågasättas om kostnaderna för rut-avdraget inte skulle belasta biståndsbudgeten. Efter vad jag förstår har en mycket stor andel av jobbet gått till kvinnor från länder i forna Östeuropa som rest till Sverige för att jobba inom rut-branschen.

”Fusk och fiffel skulle också minska inom andra tjänster om skatterna sänktes till rimliga nivåer” avslutar Nima sitt försvarstal för skattefiffel med. Man skulle också kunna säga att ”Fusk och fiffel skulle också minska inom bidragssystemet om nivåerna höjdes och gränserna för rätt till ersättning sattes på rimliga nivåer”. Men, jag vill påpeka att jag inte anser att någon av vägarna är den rätta. Det handlar om moral – inom båda områdena.