Idén om ”nya huvudstäder” surrar även i andra länder. Av olika anledningar. Ekonomiska, sociala, och så klart även miljöpolitiska. I Asien har megastäderna vuxit utan att sociala rättigheter och ekonomisk demokrati varit i närheten av att hänga med i utvecklingen, som i Manila, Bangkok och Jakarta.

I Indonesiens huvudstad har politiker förvandlat tanken om en ny huvudstad, sprungen ur Borneos djungler, till ett lockande politiskt alternativ. Jakarta växer så det knakar; den vidsträckta slummen är granne med skyskrapehav, västmarknaden sår blomstrande skördar längs stadens låglönemarknad. Invånare får det allt svårare att andas i den undermåliga luften till följd av industrier, utsläpp, trafikstockningar och brist på sanitära lösningar.

Valet av eventuell plats för potentiell uppföljare till Jakarta bör sättas under lupp. Borneos djungler är världens äldsta urskog, men i dag på randen till sönderskövlad. Små isolerade djungelflisor upptar tio procent av skogsbeståndet, men i stort är Borneos skogar så utsatta och naggade i kanterna att den långsiktiga skadan redan är skedd. Det vill säga urskogens flora- och faunabestånds långsamma död.

Men det här är ju den härskande, moderna människans sätt att tänka. Bryt upp, lämna det förflutna, förlusterna och misslyckandena bakom dig. Rör dig med avslappnade skuldror mot nya världar. Sådan var den koloniala världssynen för århundraden sedan, sådan är inställningen än i dag. Problemet är bara att naturen inte har så många alternativ kvar, alternativen till nya megastäder finns inte, trots att behovet av dem bara växer. Megastaden som idé imploderar förr eller senare.

Allt grundat i ett cirkeltänkande utan verklighetsförankring, djupgående analyser eller sunt förnuft. Ett tänk som har lett den exploaterade världen in i en ytterst kall återvändsgränd. Och vad händer med det Jakarta som de politiska, ekonomiska och sociala prioriteringarna lämnar bakom sig? Vad händer med de tjugotalet miljoner invånare när den politiska signalen är att hela stan (och även dess invånare med deras idéer och slit) inte är värd mer kraft och energi? Om inte annat sås ett idépolitiskt frö inför kommande generationer: har du ett problem kan du alltid fly, ansvaret är någon annans, i varje fall inte ditt. Farligt? Ja, mycket, men ytterst tilltalande för marknadskrafter och politiska korridorer.

Världens till ytan största stad, Kiruna, är ett brinnande svenskt exempel. Här fördrivs (förlåt, omplaceras) människor i LKAB:s regi men av kommunen för en kortsiktig ekonomisk lösning. Samtalet om människan och staden är obefintligt. Statliga gruvjätten LKAB slukar mark för att släcka törsten efter järnmalm. Jobb skapas och gränsen mellan kommun och bolag har sedan länge suddats ut. Vad vore Kiruna utan gruvorna, är enda frågan som ställs. Vad vore gruvorna utan sina människor, blir följdfrågan. Kirunas bästa är inte alltid invånarnas dito. Kiruna förlänger en odemokratisk global tradition, som låter en utopisk idé om staden som människans förutsättning för fortsatt existens få skena iväg i ohållbar politisk praktik.