Numret utkommer i samband med att landet har antagit en ny grundlag som stärker de medborgerliga rättigheterna. Den har diskuterats länge och att man kommit så långt beror på den överenskommelse som nåddes efter oroligheterna i samband med president- och parlamentsvalet 2007. Shailja Patel, politisk poet, menar att det är nu arbetet verkligen börjar.

– För att utnyttja den potential som detta ”ja” innebär, kommer alla tvingas ta ett djupt andetag och ännu en gång ta upp kampen mot de politiska och ekonomiska intressen som alltid har manipulerat, förvrängt eller på annat sätt hindrat förändringar, säger han.

Jag blir starkt påverkad av Patels dikter som är vackra, grymma och avslöjande. Själv vill hon med sina texter ”lyfta publiken upp ur den vardagliga avtrubbning som normalt skyddar oss mot livets brutalitet”.

En annan poet med tydligt politiskt budskap är Sitawa Namwalie, en pseudonym för Betty Muragori. Hennes dikt Ett oskyldigt ursprungsfolk handlar om hur engelsmännen beslagtog kenyansk mark och vilka konsekvenser det fick för det kenyanska folket.

Boniface Mwangis bilder dokumenterar våldsamheterna efter valet 2007, de avslöjar ilska och brutalitet och griper tag. En uppretad folkmassa, en avhuggen arm med en klocka på. Mwangi vill inte ge en sammanhängande berättelse, han vill påminna folk om vad de eller deras närmaste upplevt, och väcka bortträngda minnen till liv.

Bland novellerna finns Hemsökelse av Binyavanga Wainaina, i vilken västvärldens generaliserande bild av Afrika berörs. Wainaina grundade litteraturtidskriften Kwani? (ungefär ”So what?”). Med Kwani? vill man visa att det går att ta tillbaka ett utrymme som länge ockuperats av författare från andra länder. Tidskriftens redaktör Billy Kahora tror att litteraturen kan bidra till nationsbyggandet och menar att det är författarens uppgift att skriva för att vi kollektivt ska kunna förstå den galenskap som finns omkring oss.

10TAL har lyckats skapa ett spännande nummer som ger mersmak, men det är något jag saknar. När jag slår igen magasinet funderar jag på de avtryck kolonialismen lämnat efter sig, något som berörs med frustration i varje text, och om diskussionen hade kunnat fördjupas ytterligare.

Ngugi wa Thiong’o, en av Östafrikas mest kända författare, diskuterar i en intervju vem som äger historien och det språk den berättas på. Själv skriver han sedan länge bara på kikuyu och menar att den afrikanska medelklassen ägnar sig åt självtuktande nyspråkskolonialism. Jag hade gärna sett en djupdykning i det resonemanget.