350.org är en världsomfattande kampanj i färd att bygga en rörelse för att förena världen kring rättvisa lösningar, som bygger på vetenskapliga grunder, på klimatkrisen. Vi vill inspirera Sverige och resten av världen till att anta utmaningen som vi nu står inför. Vi vill skapa en känsla av brådska inför klimathotet, men samtidigt belysa alla positiva aspekter och möjligheter för att rädda den enda planet som vi i nuläget vet finns för oss människor, djur och växter.

Fokus ligger på siffran 350 – som i antal parts per million (ppm) CO2. Forskare menar att om vi inte kan komma under denna siffra så kommer de skador från den globala uppvärmningen som vi ser i dag att växa sig ohämmat större. 350 ppm är den allmänt erkända vetenskapliga säkerhetsgränsen för koldioxid i vår atmosfär.

Illavarslande nog är de nivåer som diskuteras just nu mycket högre. Många forskare bekräftar att målen inte är tillräckligt ambitiösa för att kunna hålla tillbaka och hantera allvarliga och oåterkalleliga konsekvenser av klimatförändringarna. I dag ligger värdet på 390. Senast atmosfären låg över 400 ppm var för cirka 20 miljoner år sedan, visar ny forskning publicerad i Science, men då fanns inget liv på jorden.

Så, vad gör vi? Första steget är att ställa om: Bort från användningen och beroendet av fossila bränslen (gas, kol, olja) och göra det på ett sätt som tillåter fattigare delar av världen att fortsätta utvecklas. Genom att skapa ett samhälle och en global ekonomi baserad på ren energi kan vi lyfta världens fattiga ut ur fattigdomen. Det är ingen lätt uppgift och det finns många olika sätt att nå dit. Vilken väg vi än väljer är det viktigt att vi agerar nu. Detta är den största kris – eller utmaning – samhället någonsin stått inför.

Det är därför vi med bestörtning ser hur alliansen fått ett nytt fyraårsmandat, för om inte en katastrofal, så åtminstone en misslyckad klimatpolitik. Andreas Carlgren hävdar att Sverige har ”världens mest ambitiösa klimatpolitik” och hans regeringschef, Fredrik Reinfeldt, att ”Sverige är näst bäst i världen” vad gäller klimatmålen. Men fakta visar på något helt annat. Statliga Vattenfall utvecklar kolbrytningen i Tyskland och Holland, finska statens flaggskepp Fortum fortsätter bryta brunkol i Värtaverket, vari Stockholm stad äger hälften av andelarna, och de utlovade satsningarna på förnybar energi från förra mandatperioden, lyser mest med sin frånvaro.

Om de politiska sakfrågorna kan vi människor, och de institutioner och myndigheter vi skapar, oftast förhandla. Vi röstar, motionerar, kompromissar och antar beslut. Stater har lagar och andra regelverk, polis och i vissa fall militärt våld att sätta bakom besluten. Vi förfogar så att säga suveränt över våra mellanhavanden och tillkortakommanden.

I människans förhållande till naturen, de ekologiska systemen, förhåller det sig dock inte så. Vi äger varken suveränitet, makt eller myndighet att bestämma hur de komplexa och ständigt självreglerande ekosystemen ska bete sig. Varken hot, bestraffningar, bonusar, mutor eller uppmuntran hjälper. Naturen gör som den gör ändå.

I Jane Bennetts bok Vibrant matter – a political ecology of things torgför professorn i politisk teori en ny filosofi i Thoreaus anda: ”Vital materialism”. I korthet ifrågasätts den traditionella uppdelningen mellan människan som ett aktivt subjekt och naturen som ett passivt objekt. Att det är dags att se ekosystemet som en ”aktör” och i sin egen rätt att leva med, som många ursprungsfolk gör och alltid gjort, och inte av naturen. Att vi inte längre kan sätta oss till doms över den – om vi nu vill överleva.

Vi står inför världshistoriens största samhällsombyggnadsprojekt någonsin, men det måste gå. Som världskrigen en gång mobiliserade industrier och tvang samhällen att ställa om bör detta ske igen. Vi behöver en ny sorts ”Marshallplan”, pengar finns ju, USA:s militärbudget uppgår till 6 000 miljarder kronor. Om stater kan gå in med miljardbelopp för att rädda banker undan konkurs, vore det märkligt om inte detsamma kunde göras för att rädda oss från utrotning. Återställandet av ekosystemen måste få kosta vad det kosta vill. Har vi något val?

Solidariteten med Syd är av avgörande betydelse i 350-kampanjen, som 2008 startades av miljöaktivisten Bill McKibben och ungdomar från olika platser i världen, alla med siktet inställt på att göra det möjligt för varje världsmedborgare att säga sitt i klimatfrågan. För det är ju så, även om många väljer att blunda för det, att barn dör i översvämningarnas Pakistan eller Polen mycket på grund av att vi i Nord, den rika, norra delen av världen, släpper ut alldeles för mycket CO2.

Jorden är just nu, som alla klarsynta forskare redan klargjort, i en fas av farlig global uppvärmning. Men vi kan alla samla oss till att undvika en övergång till katastrofal överhettning. Vi har ju inget annat val om vi vill överleva. Det mest positiva är att hot, kris och katastrofer kan frambringa det bästa och mest kreativa i oss, och det behövs verkligen nu: nya investeringar, ny teknik, nya konsumtionsvanor. Ja, ett helt nytt livsmönster.

Det är det som den globala 350-manifestationen och dagen 10/10/10 handlar om: Ingen kan allt, alla kan nåt! Huvudsaken är inte vad du gör, utan att du gör något. Och det är, måste vara så, de unga som leder framtiden och mot den. En grönare stad och kost, fler res-inte-bort-semestrar och färre långresor, mer lokalodling och mindre varutransporter, fler cyklar och färre bilar, mer samvaro och mindre konsumtion.

Klimataktion