Länderna i Europa ger bistånd med ena handen men tar tillbaka med den andra genom att pressa fram handelsavtal som försvårar situationen för de mest utsatta. Det är dags att reagera och ta ansvar för vilka effekter vår politik ger ”overseas” om vi vill förändra faktumet att en miljard människor i världen lider av hunger.

För ett tag sedan deltog jag i en löneförhandling med fackföreningen Sikuhla sonke, arbetarna på ett fruktpaketeringsföretag och deras arbetsgivare i Västra Kapprovinsen i Sydafrika. Arbetarna ville ha en lönehöjning med minst tio procent, det vill säga från 1 450 till 1 595 rand i månaden (motsvarar ungefär lika mycket i svenska kronor). Arbetsgivarna hävdade att det inte fanns någon möjlighet för dem att höja med mer än sju procent eftersom de gått med förlust de senaste två åren. Varför har de då gått med förlust de senaste åren? Inte för att de har misskött ekonomin, utan på grund av den stora prispressen från uppköparna. Om arbetsgivaren skulle höja lönerna med tio procent skulle de behöva höja priset på sina produkter och de skulle då förlora sina köpare och slutligen gå i konkurs. Vilket innebär att arbetarna förlorar sina jobb och sin inkomst.

Sikhula sonke får bistånd från Europa för att jobba med att främja farmarbetarnas rättigheter och bekämpa fattigdom. Men vad spelar det för roll att kämpa för löner man kan leva på och anständiga arbetsförhållanden när företagen de jobbar på pressas av konkurrensen, från subventionerade europeiska varor och av de enorma uppköpargrupperna i Europa, att sälja frukten till priser som ligger under produktionskostnaden?

Sedan Sydafrika öppnade upp sina gränser för handel med Europa har konkurrensen hårdnat och handeln ökat kraftigt. Fri handel underlättar för import och export, det underlättar för de stora företagen att köpa upp varor där det är som allra billigast. Fri handel innebär ökad konkurrens som får som följd att priserna pressas ännu lägre. Fri handel förbjuder de verktyg, såsom tullar, exportskatter och importrestriktioner, som kan kontrollera att handel sker på ett sätt som gynnar det egna landets utveckling och dess invånare.

EU håller just nu på att förhandla fram nya handelsavtal, Europeiska partnerskapsavtalen (EPA), för att öppna upp gränserna och skapa fri handel med ett stort antal länder, i bland annat Afrika. Förhandlingarna har fått mycket kritik, även internt, för att EU utnyttjar sitt ekonomiska överläge för att få sin vilja igenom och inte lyssnar till sina förhandlingspartners.

Biståndet behövs och fackföreningens existens gör definitivt skillnad men det är dags att se helheten, börja lyssna och föra en handelspolitik som ser utanför ramen av kortsiktig ekonomisk tillväxt om vi på allvar vill bekämpa fattigdomen.