Inom socialdemokratin har eftervalsanalysen en hel del handlat om att konservativa delar av partiet talar om en återgång till det gamla: en socialdemokrati utan rödgrönt samarbete. En socialdemokrati som inte skrämmer bort medelklassen. En socialdemokrati som inte skrämmer vare sig villaägare eller flitiga biltrafikanter.

I fronten för denna betongkonservativa socialdemokrati går partiets distriktsavdelning i Stockholms Län. Visst, det är inget nytt. Socialdemokratin i Stockholm måste nog beskrivas som den mest allmänborgerliga och betongkonservativa delen av partiet sedan mycket lång tid tillbaka. En stor påhejare av nära samarbete med Moderaterna, och militanta motorvägskramare. Ta till exempel socialdemokraternas ramaskri mot satsningen på cykelbanor när Stockholmspartiet fick bestämma på 90-talet. Det skulle störa biltrafiken för mycket. Usch, sa S då.

Nu säger stockholms-sossarnas ordförande Mikael Damberg att det är det rödgröna samarbetet som kostat partiet valsegern. Det som gör Dambergs påstående så uppenbart märkligt är att de rödgröna partierna just i Stockholm gjorde ett oväntat starkt val. De rödgröna var till och med på vippen att ta över makten i Stockholms stadshus, med 48 av de 101 platserna i fullmäktige. Tvärtemot vad Damberg tycks tro blir folk i huvudstaden inte bortskrämda av miljöpartister och vänsterpartister.

Men för sossarna gick det dåligt i Stockholm. Bara drygt 22 procent fick man i Stockholms stad. Detta alltså trots att Stockholms-sossarnas ordförande Mikael Damberg uttalade stöd för rut-avdraget, och trots att Carin Jämtin lovat lojalitet för satsningar på nya motorvägar, och trots att Ilija Batljan utlovat skattesubventionerade butlers i tunnelbanan.

Inom framför allt amerikansk statsvetenskap finns det en nyliberal doktrin med namnet ”public choice”. Där är synsättet att politiken är som vilken marknadsekonomi som helst. Väljarna röstar efter vad som gynnar dem mest ekonomiskt (enligt den ekonomiska vetenskapens rationalitetsmått). Politikerna bygger upp sina löften efter en strävan om röstmaximering – på samma sätt som företag eftersträvar vinstmaximering.

Det är lite enligt det sättet att tänka som den moderna socialdemokratin har kommit att utvecklas, och mest av allt de högervridna delarna av partiet i Stockholm. De hävdar nu med en dåres envishet att alliansen med mer ideologiska partier som (MP) och (V) är det som skadat socialdemokratin. Som om inte det stora raset för sossarna kom redan när Göran Persson gjorde sitt sista val.

Frågan är bara vad motkraften som kan rädda socialdemokratin är. Drömmar om klasskampsretorik kan säkert gå hem i vänsterkretsar. Men det finns något som alla de rödgröna partierna verkar ha glömt bort när de nu stirrar stint på sitt eget navelludd – nämligen partipolitikens kris.

Om man följer kurvan kommer partierna ha noll medlemmar om tio år. Socialdemokratin har gått från en miljon medlemmar på 70-talet till 100 000 i dag. Men alla partier för en tynande tillvaro. ”De nya Moderaterna” har – trots att allt verkar gå i dur – tappat en tredjedel av sina medlemmar sedan de gamla Moderaterna styrde partiet.

Hur kan en partiledare som lyckas med det hyllas i partiet? Antagligen för att partiledningarna inte längre tycker att medlemmar är så viktigt. Man säljer sitt budskap via glättad reklam, som vilken annan vara som helst (i enlighet med den nyss nämnda ”pulic choice”-teorin).

Även Vänsterpartiet har på tio år tappat en tredjedel av medlemmarna, och är nere på fjuttiga 8 700 medlemmar, som vilket litet miljöparti som helst. Jämför det med exempelvis Naturskyddsföreningen. Den har med sina 180 000 medlemmar fler än alla de rödgröna partierna har tillsammans, ja, även om vi skulle räkna in Fi och Piratpartiet i det rödgröna blocket.

Så vilka ska göra eftervalsanalysen? Den moderatgrundade PR-byrån Prime hade fullt hus dagen efter valet, med inbjudna gäster och bland annat den Prime-anställde före detta SSU-ordföranden Niklas Nordstrand och flera S-riksdagsledamöter på programmet i samtal med borgerliga rävar som Thomas Idergaard.

Är det i dessa PR-firmors regi som den socialdemokratiska eftervalsanalysen ska ske så kommer det att gå käpprätt åt fanders för socialdemokratin, det är jag övertygad om. Det är nu en mer folklig rödgrön eftervalsanalys skulle behövas. Den kan ske via internet, Facebook och via utomparlamentariska organisationer som tror på en rödgrön politik – fredsorganisationer, miljöorganisationer och fackföreningar.

Det progressiva Sverige behöver akut en rödgrön idédebatt, som inte bara säger att den borgerliga egoistiska politiken är fel, utan även presenterar en egen vision.

De rödgröna partierna borde sammankalla till ett rådslag på internet och en kreativ förslagsprocess fram till nästa sommar. Men även bjuda in ideella organisationer med visionära förslag. Det är för viktigt för att överlåtas åt partifolket och deras kompisar på PR-firmorna.