Valet av Ed Miliband istället för brorsan David är välkommen av flera anledningar. Dels för att Ed mer än David anspelar på en ledarstil där det politiska sakinnehållet tar större plats än högljuddhet och fotovänliga leenden. Dels för att Ed kan lyckas med bedriften som ansetts vara lika omöjlig som nödvändig: att knuffa Labour åt vänster, bort från den cementerade platsen i det intetsägande brittiska mittfältet.

Kanske är det dödfött, socialdemokratin i EU är illa skadeskjuten, räntetänkande EU-invånare blir allt mindre sugna på demokratiska reformer, livrädda när skattesatser kommer på tal. Men dit måste Miliband, och förhoppningen är ändå att hans ödmjuka framtoning kan ena fackförbund, näringsliv och socialt utslagna och sätta en ny praktisk politik på arenan.

Något som måste göras samtidigt som Storbritannien förbereder sig inför sitt (senaste) politiska stålbad; det ska skäras i socialsystem, banta industrisektorn, ett på pappret rikt land kommer att blotta sin instängdhet i politiskt konservativa traditioner, likt en storm fastbunden vid ett träd.

Att efterträda konservativa Tories och David Camerons Thatcherinspirerade politik torde inte bli så svårt med tanke på landets sociala och ekonomiska tillstånd, men då måste Labour vara ytterst tydligt i sin utrikespolitik, socialpolitik och framför allt erkänna sin ideologiska hemvist.