Något som intygas av MR-rapporter som fastslår att lyckosökande personer, främst från afrikanska kontinenten, inte bara luras att tro på ”drömmen om EU”, utan även lämnas vind för våg efter att ha ”skickats tillbaka”. Grekland är emellertid inte det enda landet, exempel går även att finna i Italien, Spanien, Frankrike och Sverige.

Så ser fronten längs EU:s portar ut. Inhuman, förnedrande, rentav dräpande. En kontinental europeisk flyktingpolitik som stigmatiserar romer (skit samma om de, som är fallet, är medborgare av EU-medlemstater). Det är storpolitik, visar det sig, och den statsinitierade rasismens förlängda arm.

När José Manuel Barroso höll sitt, ja, faktiskt pinsamma ”tal till unionen” nämndes inte Frankrikes och Italiens allt syrefattigare integrationspolitik med många ord. Än mindre nämndes någon kritik från högste ansvarige – att inte gå i kollision med någon verkar vara EU:s officiella linje. Därför blir det tyst, på obekväma minoriteters bekostnad.

Så även i Sverige. De senaste fyra årens arbetsmarknadspolitik i Sverige har bara skvätt vit färg på svarta jobbformer och öppnat dörrarna för en arbetskraftsinvandring som inom några decennier kan komma att dräpa hela nationer i Östeuropa. I Baltikum, visade oss nu senast Uppdrag gransknings reportage om ”euro-orphans”, är dagens befolkning antingen föräldralösa minderåriga eller äldre. Allt däremellan har – liksom doktorer från Irak, ekonomer från Afrikas guldkust, professorer från Asien – sugits upp av västvärldens vidöppna marknad. ”De tjänar pengar här”, tillskyndar vissa i försvar, “kan skicka hem”. Men den sociala katastrof som väntar och som kommer explodera när de övergivna och av EU svikna ”euro-orphans” tar över det politiska rodret i sina respektive samhällen vet ingen vidden av ännu. Äsr det någon politiker som på allvar bryr sig? Ja, vill hjärtat svara. Nej, suckar verkligheten.

Tidningen L’Express har avslöjat att den franske inrikesministern hade lagen om utvisning av romerna redan skriven, man väntade bara en förevändning.

Den metodiken har apartheidpolitik genom historien alltid hängett sig åt: i Sydafrika, i diktaturens Tyskland, i det av Ryssland plågade Tjetjenien. Rädslan för det okända märks i EU-apparatens praktiska politik – och därför är migrationsdomstolen i Malmös beslut att rikta hård kritik ett förnimmelse av ljus i mörkret den europeiska migrationspolitikens tunnel. Nästa välkomnade politiska ställningstagande bör vara från arbetsmarknadsministeriet, som kungör att reformer som bidrar till elände långt fjärran vårt eget land inte är acceptabla. Än mindre hjälper de demokratin att blomma.