Bilderna är mer städade och kompositionen mer balanserad, särskilt jämfört med Hundra procent fett. Spretigheten är dock inget jag saknar. Bilderna är fortfarande snabba, fulsnygga och otroligt charmiga. Men det är historierna som står i centrum, inte bilderna.

Att läsa Liv Strömquist är att få strukturer blottlagda – av kvinnligt respektive manligt och av hur en relation ”ska” se ut. Men hon gör mer än så; hon tar med läsaren på en akademisk resa där bilderna ibland fungerar som illustrationer till olika teorier, till exempel varför män (i heterosexuella relationer) anser sig behöva en kvinna för att kunna fungera självständigt och varför kvinnor ofta söker bekräftelse och fokuserar på känslor och behov hos andra människor. Teorierna redovisas sedan frekvent i fotnoter – kanske lite för noggrant, men det ger många spännande lästips.

Vidare dekonstruerar Liv Strömquist myter och visar hur gamla seder lever kvar. Ett exempel i boken är hur viktig kvinnans oskuld var när äktenskap baserades på ekonomiska uppgörelser. Detta sågs som hennes enda handelsvara i ett patriarkalt system. Föreställningen att kvinnor ska hålla på sig lever fortfarande kvar, trots att äktenskap nu oftast baseras på kärlek.

Liv Strömquists humor, intellekt och känsla för detaljer imponerar, men vad jag framför allt slås av är att hon mitt i all sarkasm lyckas behålla en slags ödmjukhet. Sökandet efter vad kärlek betyder sker genom en process, i vilken också författaren är delaktig, och där det inte finns några givna svar.

Mot slutet citerar hon den amerikanska feministen Bell Hooks, som menar att ”[d]et fruktansvärda pris män får betala för att ha makt över oss är förlusten av förmågan att ge och ta emot kärlek”, och ”där det finns makt kan det inte finnas kärlek”. Strömquist fortsätter sedan med egna ord: ”Bara genom att ge upp självet kan man låta sig drabbas – och därmed drabba – i en gemenskap bortom de uppsplittrande gränserna mellan människor”.

Samtliga tre album innehåller fantastiskt humoristiska tävlingar i grenar som ”Män som aldrig borde fått ha sex”, ”Historiens mest provocerande pojkvänner” och ”Vårda en man – VM”. Trots att många personer dissas, från Jean-Paul Sartre till Timbuktu, Sting och Arne Weise är det inte just individerna Liv Strömquist vill åt, utan de patriarkala strukturerna.

I en tid när religionen till viss del spelat ut sin roll beskriver Strömquist hur kärleken blivit vår tids frälsare. Igenkänningsfaktorn är hög, det är inte ofta man läser något som ger en sådan boost.

Jag vill att alla ska läsa Liv Strömquist, se strukturerna, vägra ta skit – och stärkas att leva efter eget sinne.