Även i år sålde festivalen slut och den fjärde upplagan av Way Out West är en publiksuccé. Dessutom har festivalen varit lyckad på så sätt att inga allvarligare incidenter har inträffat. Det har varit sparsamt med fylleri, bråk och ficktjuvar och även poliserna kunde slappna av och njuta av musiken.
Musiken, ja. Den delen var det lite si och så med. Ett av de stora affischnamnen var Iggy Pop & The Stooges som spelade på fredagskvällen. Förväntningarna kanske var lite för höga, men faktum är att konserten bara var sådär. Mycket kan nog bero på The Stooges som var lama, trista, och ja, gamla. De verkade inte ens tycka att det var speciellt trevligt att vara där och ansträngde sig inte nämnvärt. Iggy Pop däremot kämpade förtvivlat men det räckte liksom inte. Han gjorde Iggyposer, kråmade sig, sprang ut till publiken, jobbade febrilt men det var ingen överväxel som han brukar skämma bort publiken med. Fast en del var nöjda ändå, särskilt de lyckliga som Iggy tog upp på scenen, till säkerhetsvakternas uppenbara förtvivlan.
Senare på kvällen spelade M.I.A. på samma scen och skillnaden var milsvid. Där Iggy och hans Stooges körde på rutin och säkerhet och lunkade på i tvåans växel, gav M.I.A. allt och la i femman direkt, rakt igenom med ett engagemang som var helt underbart. Att det var så varmt i Slottsskogen på fredagskvällen hade inte enbart med vädret att göra.

På lördagen var det dags för, i alla fall enligt hemmapubliken, den störste. Håkan Hellström. Och det är klart att han levererade, i det här sammanhanget måste han nästan det, med en sådan kärlek från publiken och med en sådan fantastisk uppslutning vore något annat otänkbart. Och han har en enorm energi på scen.
Jag ska erkänna att jag aldrig har varit särskilt imponerad av Kung Håkan. Han har väl gjort en och annat trallig låt och han verkar ju charmig och snäll och sådär, men jag har nog aldrig riktigt förstått hans storhet. Det gör jag fortfarande inte. Håkan berättar Göteborgsanekdoter och Håkan visar hur mycket han älskar sin publik och Håkan spelar sina tralliga låtar. Och sedan då? Men, publiken har alltid rätt och för många var hans konsert rena vitaminkicken. Bara att gratulera, både publik och Håkan Hellström.
I den becksvarta natten avslutade The Chemical Brothers med att få alla att dansa till snygg ljusshow och stenhård bas. Och efter det var det bara att dra vidare ut på klubbar och fortsätta att dansa.

Samtidigt som Way Out West firar triumfer och säljer ut när andra festivaler går på knäna finns det en del som det går att förbättra. Valet av band och artister, både till Slottsskogen och klubbarna, är rätt spretigt. Ska det vara en popfestival eller en bredare? Hur tanken bakom bandbokningarna har gått är lite svårt att klura ut. Dessutom brister en del av organisationen, framförallt på klubbdelen, rätt rejält och där finns det goda möjligheter till förbättring. För redan om ett år är det dags igen och nedräkningen har redan börjat.