Svensk Nato-kollaps
I helgen inleds både en stor Natoövning i Norrbotten – och fredsnätverket Ofogs aktionsläger mot Natoövningen. Men att Nato övar krig i Sverige är inte längre någon nyhet. Förra sommaren hade Natos insatsstyrka NRF en stor flygövning i Norrbotten. Nu är det alltså dags igen. Nato tänker denna gång prova ut sina bomber – i en miljö som man tycker passar andra skogstäta terränger där man kan tänka sig att bomba ihjäl människor som man betraktar som fiender.
Visst ska vi inte låtsas som Sveriges historia efter andra världskriget har varit någon självklar fredshistoria. Sverige har varit en betydande vapenexportör inte minst. Men något har ändå hänt på senare år – någonting otäckt i Sveriges förhållningssätt till krig och krigsinsatser runtom i världen.
För tjugo år sedan hade det varit otänkbart att Sverige skulle delta i en militär insats utomlands i något som inte skedde i FN:s regi för att övervaka FN-beslut om att bidra till fred. I dåtidens svenska politiska landskap skulle något annat inte ha kommit på fråga.
Det är därför diskussionerna kring svensk trupp i Afghanistan nu är så intressanta. Sveriges trupp deltar under Natos ledning, i praktiken under USA:s befäl. Det hela sker i ett krig som USA startat med målet är att ta död på en fiende som USA utsett.
Frågan är inte om svenskar ska delta i insatser utomlands för att förändra världen. Frågan är hur vi vill att världens förändringar ska ske.
När FN bildades var syftet att det var FN som skulle vara den enda del av världspolitiken som skulle kunna besluta över huvudet på nationerna. Man kan tycka att FN på många sätt är odemokratiskt, men det är trots allt väldigt mycket mer demokratiskt som världspolis och världsregering än det Nato som numera tagit kommandot.
Ändå är det just Nato som Sverige stödjer som världspolis, genom att delta i militära operationer under Nato-flagg i stället för att kräva att FN ska ta över Natos försök att leka världspolis.
I Sverige är det ett enda parti, Vänsterpartiet, som i dag mer eller mindre får löpa gatlopp i de dominerande delarna av massmedia – bara för att man anser att svensk trupp inte hör hemma i Afghanistan.
Poängen som görs är att Vänsterpartiet är ett extremt parti som inte anser att Sverige ska delta i ett krig under Nato-befäl. Frågan är vad som hänt med det Sverige där den motsatta ståndpunkten hade ansetts som orimligt extrem för bara tjugo år sedan.
Svaret på den frågan är att Sverige i praktiken lagt sig platt för Nato som lösningen på världens säkerhetspolitik. Sverige motsätter sig i praktiken inte att Natos roll som framväxande världspolis stoppas. Tvärtom understödjer vi den, inte bara genom att delta i Nato-operationer utan också genom att låta Nato träna i återkommande bombövningar i norra Sverige.
Tanken på att exempelvis låta Ryssland öva sig på bombningar i Sverige inför strider i Kaukasus skulle självklart aldrig accepteras. Sverige är utan tvivel ett land inordnat i Natos vänskapskrets i dag, inte bara inom säkerhets- och underrättelsetjänster utan också i öppen militär verksamhet.
Det kanske mest förvånande är att partier som Miljöpartiet och Socialdemokraterna också har lagt sig platt inför denna utveckling. De gröna partierna i Europa driver stenhårt olika krav om att EU ska demokratiseras och att EU-projektet är viktigt för internationell miljö och fred – trots att dessa frågor är betydligt mer globala och att en demokratisering av FN torde vara det mest nödvändiga. Och det gamla FN-vänliga partiet Socialdemokraterna tycks bara blunda inför FN-systemets konstanta försvagning i den internationella politiken, där andra organisationer som G20 och Nato i stället tar över.
Sveriges platta fall inför Nato är onekligen en skrämmande kapitulation. Att bara Vänsterpartiet tycks stå emot den militaristiska utvecklingen är ett lackmuspapper på att Sveriges politiska elit blivit mer krigisk.
