I krigshärjade Sudan började Lundin Oil oljeverksamhet fastän krig rasade och människor mördades. 12 000 personer dödades i regionen där oljeutvinningen ägde rum och 180 000 på flykt i spåren av den. Varför? Jo, därför att privatmiliser sjasade iväg dem, och dessa brukar inte agera av sig själva utan för att nån har betalat dem för att göra det.

Utrikesminister Carl Bildt tog duktigt betalt för att sitta i bolagets styrelse och “mäkla fred” i Sudan fram till 2006, samtidigt som just nämnda övergrepp klart bevisat ägde rum även om Lundin Oils kontrar med att några bevis inte finns mot företaget. Men den som tänker nyktert och lägger undan politiska böjelser för en stund förstår snart att ett oljebolag som skott sig på ett krig och fördrivna människor inte bör ställa sig bland körerna som lovsjunger god marknadsetik.

Thomas Bodström vet naturligtvis att ord om avgång, paus och “den värsta anklagelsen en svensk minister ställts inför” på pränt är sant, men i praktiken kommer innebära ingenting. Uppgifterna om vad Lundin Oil sysslat med i Sudan medan kriget rasade och människoliven flög i början av nollnolltalet är ingalunda nya, men att en svenskt rättsväsende lyfter frågan bör förhoppningsvis ge ett juridiskt svar på frågan om vad Bildt vetat under sin tid som styrelseledamot. Det vill säga: Förstod Herr minister inte att oljeprospektering i Sudan skulle fördriva människor och riskera deras liv?

Carl Bildt nämns frekvent i den hundrasidiga rapporten “Unpaid Debt”. Ministern själv kallar rapporten för “partinlaga”, ett konstigt försvar med tanke på europeiska marknadsintressen står bakom den, många källor är dessutom hämtade ur svensk borgerlig press. Elaka tungor skulle också slänga följande uttalande i ansiktet på utrikesministern: “Jag tror att olja kan bidra till utveckling och fred i Sudan.”

Men samma år som detta uttalande, 2001, erkände Bildt att oljan faktiskt bar en del av skulden till det krig om vattenresurser och marker som blossade upp i den sudanska oljebonanzans spår. “Verksamhet i afrikanska länder där det pågår konflikter”, medgav han, “är komplicerat och krävande.”

Om Lundin Oil inte aktivt deltagit i brottet kan inte bolaget lastas för någon brottslighet, menar Said Mahmoudi, professor i internationell rätt. Men Mahmoudi lyfter ändå fram en aspekt som sällan fäller mäktiga bolag i dessa frågor: Det etiska ansvaret. Är det rimligt att tro på oljepolitik som en väg till fred och säkerhet i regioner där pyrande etniska och sociala konflikter dominerar? Irak är talande exempel på storpolitikens prioriteringar, i den forna Saddamdiktaturen som lovades frihet och säkerhet har verkligheten bjudit på raka motsatsen; ett pyrande inbördeskrig och naturresurser som fallit i händerna på utländska intressen. Avtal undertecknade av en allt mer korrupt och ljusskygg irakisk elit. Och sagan går igen i dagens Afghanistan.

Är maktens män naiva eller cyniska? Ursäktar något av alternativen de konsekvenser som oljepolitiken medfört? “Svängdörrspolitiken” har sen länge skördat framgångar för marknadsaktörer och politiker som vandrat in och ut ur varandras maktsfärer. En liknande politik tycks ha uppstått inom svensk media, vilket de etablerade mediernas rapportering kring anklagelserna riktade mot den styrelse som Carl Bildt besteg i början av nollnolltalet. Bildt har själv fått utrymme att recensera uppgifter mot honom på bästa sändningstid, fått kalla rapporter för “partinlaga” utan intelligenta följdfrågor. De facto att statsminister Reinfeldt bryter mot sitt eget partis riktlinjer när ett sittande statsråd får sitta kvar, trots att han ingår i juridisk förundersökning, har aldrig kopplats samman med Gudrun Schymans och Mona Sahlins massmediala avrättningar.

Carl Bildt är Sveriges genom tiderna halaste politiker. Inget fastnar på honom. Allra minst hans mörka gärningar.

Klas ser ingen vänster kvar efter att de rödgröna lagt fram sin gemensamma EU- och utrikespolitik.