– Jag är skitsjuk bara så du vet och jag försov mig, ska bara duscha, säger Iki Gonzalez Magnusson när hon öppnar dörren till kollektivet i Vasastan.
Vi sätter oss i köket där frukost dukas upp och någon kvart senare dyker även Iki upp vid bordet.
– Sådär, okej fråga på. Det har vart så himla mycket med Utopia nu så det är bäst att passa på när jag har en ledig stund, säger Iki på bred skånska och tar ett bett av frukostmackan.

Utopia som numera tar upp all Ikis tid är ett kulturprojekt som om tre år ska resultera i ett öppet kulturhus för alla. Visionen är att alla ska kunna ta del av all kultur och att inget ska ses som ett hinder.
Det ska finnas dansklasser från midjan uppåt, teater i tillgängliga lokaler, höj- och sänkbara målarbord och sondmat i cafeterian som inte nödvändigtvis ser ut som en grå sörja.
– Vi ska jobba integrerat och folks kulturintresse ska vara i fokus, säger Iki, som lyckats få med sig ett 40-tal personer som nu jobbar med projektet. Metodutveckling och sökandet efter lämpliga lokaler sker för fullt men för att se var engagemanget för en helt öppen kulturscen började får vi backa några år.

Iki Gonzalez Magnusson liv har vart kantat av ömsom slump ömsom planering. Född i Colombia kom Iki till Sverige, närmare bestämt Tomelilla, vid elva månaders ålder. Iki älskade naturen och minns tiden då korna var de bästa vännerna.
– Så fick det bli. Jag växte tyvärr upp i den goa skånska trakten med nazistbönder överallt, berättar Iki och ler skevt.
Vid 15-års ålder blev det en flytt till Ystad och gymnasiet men där fanns inte mycket att hämta. Storstäderna lockade mer.
– En kväll när jag och en vän var halvfulla bestämde vi oss för att flytta därifrån. Så vi singlade slant om Stockholm eller Göteborg.
Slumpen avgjorde och det blev Göteborg. Nästa dag hittade de en lägenhet på blocket och två veckor senare hade de, till många vänners förvåning, flyttat.
– Hemma är det mycket snack och lite verkstad, de flesta säger sig vilja sticka men det är inte så många som gör det.

Väl i Göteborg försökte Iki få in en fot i kulturlivet och raggade, med en tidigare inspelad demo i väskan, spelningar runtom i Göteborg. Och första året gick det också ganska bra med det. Iki började plugga på Kvinnofolkhögskolan och jobbade samtidigt som personlig assistent, någonting som kom att få stor betydelse senare i livet. Men först gjorde hon sig ett namn på Göteborgs kulturscen.

Kollektivet ”Högst Upp” där den 26-åriga Iki nu bor sedan några år tillbaka är i dag lite av ett nav för aktivister inom feminist- och hbt-rörelsen i Göteborg. Är man tjej och breakdansar i staden har man troligtvis hört talas om Fittcrew Ballet, ett feministiskt nätverk för tjejer och transpersoner där utrymme ges till dem som sällan får utrymme i breakdanssammanhang. Iki som tidigare dansat lite i Ystad hade sökt sig till breakdancegrupper i Göteborg men berättar att kulturen var tydligt elitistisk och att många med körde macho-stilen. Därför gjorde Iki slag i saken, samlade ihop ett gäng som började dansa i skolans lokaler och hålla i workshops istället.
– Ja, vi fattade inte det då men vi gjorde ju en jättegrej. Jag minns ett jam i Stockholm där killarna störde sig så sjukt mycket när vi äntrade scenen helt maskerade och det blev bråk bara för att vi tog plats, berättar Iki.
Nätverket spred sig över landet och finns i dag i bland annat Uppsala, Umeå och till och med i Minneapolis.

På samma gång som hon var huvudman för det feministiska breaknätverket vågade sig Iki på en parallell karriär som ljudtekniker och jobbade samtidigt som personlig assistent. Då började tanken om en mer tillgänglig kulturscen växa fram.
– Efter fem år som personlig assistent blev jag så frustrerad över att jag aldrig kunde bjuda med de jag jobbade med till mina klubbar eller evenemang utan ville man umgås fick sitta i en tråkig rehab-lokal. Så jag tänkte fan vad ballt det skulle vara om det fanns ett kulturhus där alla kunde vara.
Som av en slump befann sig Iki ett tag senare på en dansworkshop med en tjej som jobbade på Kulturungdom och Iki berättade om sin vision.
– Jag hade verkligen apflyt för hon sa direkt ”kom hem till mig så skriver vi en projektplan”.
Det blev startskottet för Utopia. Kulturungdom nappade och Iki fick jobb som projektledare.

För att förstå hur verkligheten ser ut och upptäcka vilka hinder som finns för personer med en funktionsnedsättning satt Iki frivilligt i en rullstol i en och en halv månad.
– Jag kunde ju inte snacka om tillgänglighet om jag inte själv visste exakt vad det finns för hinder. Och under den tiden var jag helt knäckt, bara att ta sig till jobbet med Västtrafik var skitjobbigt. Tänk om kommunpolitiker kunde sätta sig i en permobil i två veckor och sen besluta om tillgänglighetsfrågor – i dag finns det liksom ingen input.
Och kulturen är än mer efter i det sammanhanget menar Iki.
– Hur ska du bli en bra skådis om du inte kommer upp på scenen eller kommer in i logerna? Man ägnar två sittplatser för att tillgänglighetsanpassa teatern och sen säger man att det är konstigt att det inte finns fler personer med funktionsnedsättningar som utövar konst.

Med Kulturungdom bakom ryggen började Iki dra i trådar. Allmänna arvsfonden och Framtidens kultur hjälpte till med finansiering och i dag består Utopia två projektledare, ungefär tio pedagoger och fyrtio personer som jobbar med metodutveckling i samarbete med studieförbund, ungdomsgårdar och andra organisationer.
Tanken är att man ska samla kompetens för att om tre år kunna driva ett kulturhus där man ska kunna göra allt från dans, konst, teater och musik oavsett vem man är och vilka förutsättningar man har.
– Vill du teckna och sitter i en permobil ska vi kunna ge dig en lätt pensel att jobba med och ett höj- och sänkbart bord, det är ju vi som ska ändras. Samtidigt låter det ju som en god idé, men funkar det? Det är det vi försöker ta reda på nu genom att besöka ställen som jobbar integrerat och utbilda fler personer, berättar Iki.

Efter första året ska det finnas en handbok för Utopia men också för andra som vill lära sig hur man kan jobba integrerat.
– Min dröm är att Utopia ska vara spindeln i nätet. Att man ska kunna ta pedagoger till typ Borås och starta upp nya grupper där och sprida kompetensen. Man ska inte jobba så jävla ensamt. Och man ska våga tro att man kan lära sig fastän man inte kan saker ännu.