Intresseorganisationer har länge jobbat för att otillgänglighet ska bli en diskrimineringsgrund, tillsammans med andra redan lagstadgade grunder som sexuell läggning och etniskt ursprung bland annat, men det är först nu som det faktiskt tycks kunna bli verklighet.

Integrations- och jämställdhetsdepartementets tillgänglighetsutredning som blev klar för drygt ett år sedan landade i slutsatsen att diskrimineringslagen i Sverige bör utökas genom att ta in otillgänglighet som en form av diskriminering.

Nu har utredningen varit ute hos 134 olika instanser som fått ge sin syn på det nya förslaget och en klar majoritet av de tillfrågade instanserna är mycket positiva, men det finns också de som tycker att det nya förslaget är problematiskt.

– Framförallt är det kostnadsaspekten som lyfts upp och de som främst ställer sig tveksamma inför förslaget är de som företräder näringsidkarna, säger Anna Schölin, departementssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet.

Utredningen föreslår att en ny bestämmelse införs i diskrimineringslagen i form av ett förbud mot bristande tillgänglighet inom en rad samhällsområden som exempelvis utbildning, tillgång till varor, tjänster och hälso- och sjukvård.

Begreppet skälighet är dock centralt, det innebär att kostnaden och inverkan på säkerthet och kulturmiljö vägs in i bedömningen av diskriminering. Det har bland annat kritiserats av Marschen för tillgänglighet som menar att skäligheten kan hindra tillgängligheten.

Anna Schölin påpekar att Sverige har internationella åtaganden att uppfylla.

– Exempelvis FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, så det handlar om att leva upp till de mänskliga rättigheterna, säger Anna Schölin.

Birgitta Mekibes, utredare och arkitekt hos myndigheten Handisam, hoppas att riksdagen ska rösta för utredningen.

– Personligen tycker jag att det borde bli lag på att otillgänglighet är diskriminering. Norge har klarat det, de har en diskrimineringslag, och USA och England. Att det är lagstadgat är ett viktigt redskap för att driva på för förändring, säger Birgitta Mekibes.

Hon pekar också på att det har gått lång tid sedan förslaget kom och att riksdagen ännu inte röstat i frågan.

– Jag vet inte var bromsen finns, men jag tror det beror på att regeringen och flera remissinstanser befarar att det kommer att kosta för mycket, säger Mekibes.

Arbetsmarknadsdepartementet ska nu väga in remissvaren och se över kostnadskonsekvenserna för lagändringen innan det lämnas över till riksdagen för omröstning. Enligt förslaget ska lagen börja gälla den 1 juli 2012.